Screamy & Dreamy, idag två välartade gossar!

Ponyo har två små älsklingar, som hon tycker såå mycket om   Jag lovar, det måste hon göra, för den ena var liksom typ ett kolikbarn första veckan som höll på att driva åtminstone mig till vansinne. Han skrek dygnet runt.

Skrek om han var hungrig, skrek om han tappade tutten , skrek om Ponyo försökte tvätta han.. Jaa han skrek faktiskt helt enkelt alltid när han var vaken. Sovstunderna varade max 20 minuter i taget. Han var väldigt orolig i mjölkbaren och  släppte ständigt tissen.

Jag trodde ärligt inte han skulle överleva. Antingen pga att något var väldigt fel, eller för att Ponyo skulle bli galen och få fnatt och göra proceduren kort.. Tänk att ha en liten som falsettvrålar i örat 24-7! Speciellt om du är katt och har überultrahörsel..   

Jag som försökte sova mina 2-timmars pass mellan Frostys matningar var ju nära sammanbrottets gräns upprepade gånger. Babykorgen stod vid min huvudkudde...   

Men Ponyo lämnade inte boet en sekund, jag fick tom ge henne mat precis utanför så hon kunde kliva ur med bara frambenen.

Två dygn var värst. Inget funkade. Han stod still i vikt men vägrade ta ersättning. Sparkade o fäktade, spottade o slogs, vrålandes. Sina ynka tre dygns ålder till trots skenade han fram som en ödla på ökensanden om man släppte ner honom. Lyckades upprepade gånger kränga sig ur bo-igloon också. Naturligtvis utan att va tyst en sekund. När man var i resten av huset hördes hans vrål genom stenväggar o stängda dörrar. 

Har aldrig hört en kattbebis med de röstresurserna! 

Burrr det var hemskt. Kändes till slut som att jag bara hade ett val, att få honom tyst eller be veterinärerna om hjälp att avsluta hans lidande, för detmåste väl vara något hemskt fel på krabaten??

De stod lika rådvilla som jag. Han var ju såå stark och pigg?? Helt vild liksom. Så han kändes inte som ett tynande litet knytt. Att han stod still i vikt var ju inte så konstigt med tanke på hur mkt energi han förbrukade.

Fick fatt i min eviga räddare i nöden, Gail, och ylade ut min frustration.  Hennes svar var enkelt; Kattungar skriker bara om de är hungriga eller kalla.  Kall var han absolut inte, det hade jag stenkoll på och mat?? Jag hade ju upprepade gånger försökt få honom ta ersättning, både via napp, sked o spruta. Så jag var mkt skeptisk.

Men hon envisades och sa att jag bara MÅSTE sondmata. HUH?? En fullkomligt elektrisk ål med vispande armar o ben?? Neeeej det gååår inte ylade jag.. JOOOO sa hon! Han kommer inte överleva, han torkar ut, han fattar inte att han är hungrig!!

Så till slut gav jag upp och gjorde som hon sa. Har sondmatningsgrejer hemma, det är super till små svaga nykomlingar men till denna??  Virade in monstret i en handduk. Hade lust att ta till silvertejpen också   .. Men lyckades turligt nog få honom still nog utan    och började metodiskt att tanka i honom en liten portion mjölk varannan timme.

I början hjälpte det föga. Möjligen en anings ro en kvart eller så..

Men efter ca fem måltider så hände undret.. Lillskiten började sova säkert en timme i taget innan han skrek igen, och sen två timmar.. Jag matade under ett dygn, sprang då mellan Frosty på ovanvåningen och Screamy som han fick heta, i sovrummet. Undrade om jag skulle behöva sondmatas själv om ett par dygn..   

Sen plötsligt så diade han för fullt på egen hand och ingen mer mat extra var nödvändig.  15 gram upp helt på egen hand!!     Snarkade o sov lika fint och mkt som brorsan Dreamy. Dreamy hade varit ett exemplariskt A-barn från första stund, så arbetsnamnet var lika självklart som Screamys.

Jag är helt övertygad om att han var ett kolikbarn. Magknip som förvirrade honom att inte vilja äta trots hunger sas. Utan Gail hade han inte klarat sig, det är jag helt på det klara med. Underskatta aldrig värdet av erfarenhet.

Min första kolikbaby på alla de kullar som vi haft, han klarade sig och vi är en erfarenhet rikare. Hoppas dock det inte händer igen. 

Nu ska man dock säga att han också ÄR en vild o livlig liten krabat som har lätt att bli störd. Härom dagen var han ovanligt gnällig igen, även om det inte var i samma klass som mardrömsdygnen. Vad ser man då? Jo han har just fått upp sina små pepparkornsögon. Söt som tusan men uppenbarligen lite störd av händelsen. Lite knorrigt det dygnet, men nu är allt bra igen! Dreamy öppnade sina igår naturligtvis helt utan att göra någon affär av det =)

Men är det intehelt fantastikst och stort att de är små personligheter redan genast i princip när de föds??

Man kan ju bara älska varenda en.   

Spännande små krabater är det också. Pälsar som siden, skarpa färger och underbara huvuden.    

Little Screamy 2 v.

Brother Dreamy

Lite mikrobus!