Jag fotade dig aldrig lilla MiniSvartoVit,

Skrockfull som jag är trodde jag att det skulle vara ett dåligt omen..
Nu önskar jag att du åtminstone funnits kvar på bild för att påminna om att du faktiskt funnits och betytt något i ditt korta, svåra liv. Hoppas du springer med tigrar och leoparder i katthimlen nu.

Vi kunde inte klara honom..

Trots mediciner och all vård man kan tänkas ge var det försent för den lille fine pojken.

När han inte längre ville äta själv alls, och var för svullen i halsen för att kunna sondmatas, och han bara ville sova, så fanns det bara det sista att göra för honom. Vi kunde inte stoppa hans lunginflammation.

Bara ett par timmar innan hans tillstånd plötsligt vände och blev kritiskt låg han i min hand på rygg medans jag med pincett plockade minst ett hundratal (jag ljuger inte!) små fästing-"yngel" som satt över hela hans undersida.. Vi hittade nya varje dag, allt eftersom de antagligen mognade till att bli synliga. Aldrig sett maken till det!

Men då SPANN han faktiskt i sömnen.. Ni vet det där lilla knatterljudet som små kattungar kan göra så tidigt. Så jag vill iallafall tro att han kunde känna sig speciell och älskad!   

Jag tog honom till veterinärerna, trots att det var efter stängning, i hopp om lite tur.. Och tur hade jag. Siste man på plan var just klädd för att ta sin motorcykel och köra på semester. Men han låste upp igen och följde med oss in för att se till att Mini inte behövde lida mer. Hur rutinerad och luttrad man än är så grät jag krokodiltårar när han slutade sitt korta och miserabla liv i mina händer. Om vi bara hittat dem EN dag tidigare..

Vi kan bara trösta oss med att i hans sista dar i livet kunna ge honom lite kärlek och värme, han slapp dö ensam ute, halvt uppäten av flugor och fästingar och mask.

Nu måste vi fokusera på de andra. Hans syster lilla Blå mår fint. Vi har hävt snuvan och hon växer fint och mamma har gott om mjölk. Det är "bara" ett öga som vara lite och svullnar fortfarande, men hoppas det ska släppa. Själva ögat ser iallafall fint ut. Mammakatt är en otroligt kelig kattjej som skulle göra sig perfekt som någons huskatt. Hon verkar ha väldigt lätt att anpassa sig. Instängd i en rastgård var inga problem alls.

Första kullen är nu snart 7 veckor. De mår fint allihop, mammakatt där är ju skygg men snäll. Vet inte om hon mår bäst av att leva kvar som kastrerad utekatt hos oss (med tak för huvudet på vintern såklart) eller om det skulle gå att anpassa henne till ett liv inomhus också.. Tvivlar lite där.

Vårt mål är nu att båda tjejerna blir kastrerade och vaccinerade. Naturligtvis ska kattungarna också få allt som en katt behöver.

Vi vill verkligen tacka för allt stöd vi fått, både mentalt och inte minst gåvor, iform av mat och ekonomiskt bidrag till kastration o vaccinering. Jag är verkligen rörd att ni som aldrig ens träffat dessa djur orkar bry er! ALL kärlek till er!   

Vi har en "problemgård" här i byn.. som odlar vildkatter som andra "odlar" kirskål... Jag funderar hela tiden på hur man ska komma till rätta med detta? Dessvärre tror jag inte katterna skulle anses vara i tillräckligt dåligt skick för att myndigheterna skulle rycka in. De springer ju i andra stall och hus och lyckas tigga till sig mat. Dessutom skulle det nekas att de kom från det stället.. Det har vi redan sett prov på i tidgare sammanhang. Men det ÄR ett problem när de är så många att de svagare trängs ut och blir hemlösa. Och naturligtvis fortsätter sin reproduktion utan några förutsättningar för ungarna alls.  Man känner sig maktlös.

Om någon känner för att bidra, så kontakta Birgitta Karlsson birgitta_karlsson123@hotmail.com , hon har varit väldigt rar att ta tag i detta och skapa en insamling. Kändes jättebra med en utomstående som har koll och håller i det hela. Kanske kan det även räcka til att kastrera vildkatts-kungen himself, en stor blå skygging som springer här.. Får han sen stanna kvar ute som kastrat så håller han förhoppningsvis undan för nya. Det sägs att det ofta fungerar så.