En klassiker... men kanske en dålig idé vad gäller ansvar för sina avelsdjur..

Nu kommer jag bli riktigt illa om tyckt på vissa håll, men det tar jag. Inget som är nytt under solen. Alltid obekvämt med folk som uttrycker sin åsikt.

Jag måste säga att jag baxnar ibland.. Att jag nästan tappar ögonen när jag ser att bengaler som mer eller mindre liknar huskatter sålts till avel... Och detta är alltså år 2012 , när rasen ändå kommit såå oerhört mycket längre än för fem år sedan, och vi överlag har katter där man slipper "gissa rasen".

Det finns en oändlig lista naturligtvis varför en etablerad uppfödare väljer just en specifik katt till avel.

Superflashig, stamtavlan, benstommen, huvudet, detaljer.. etc etc.. Fine, det köper jag. Är man insatt i sina linjer så vet man vad man behöver och framförallt kanske man sparar lite mer "detaljkatter" från sina egna linjer än vad man köper in, då går de flesta på helheten.

Och kolla runt på hemsidor, etablerade uppfödare må ha olika smak och tycken om vad som är en snygg bengal, men överlag är det ju normalsnygga eller bättre bengaler som är inköpta eller sparade. Det är inte där problemet ligger. Det är för de nya uppfödarna.

Om man blir kontaktad av en person som vill börja föda upp bengaler, och bestämmer sig för att sälja en avelskatt till den, så faller i mina ögon ett oerhört tungt ansvar på den etablerade uppfödaren. Jag säger nej 99 ggr av 100, som ni ju alla vet. Men det behöver man ju inte göra, alla har varit nya och behöver såklart råka på en seriöst intresserad och engagerad uppfödare som är villig att ta på sig mentorrollen och guida en nykomling framåt i bengalträsket.

Men liksom... att då sälja en bengal som med knapp nöd tar cert i öppen klass???? Det är inte ok!

Visst kan en katt bli mindre än förväntat, sämre i kontrasten än förväntat, visa sig ogilla utställningar även fast föräldrarna funkat. Det kan man inte lasta uppfödaren med. MEN HALLLÅÅÅÅ LIKSOM!!  Om uppfödaren inte kunde känna igen en helt medioker eller ännu sämre kattunge som liten, ja då blir man ju mörkrädd!
Har ni funderat på hur det slår tillbaka på den som sålt katten?? Vem vill att en icke rastypisk  katt ska visas upp på shower och ståta på någons hemsida med ens eget stamnamn?? Är det värt de där extra slantarna man får vid försäljningen?? För extra till avel, det kostar alltid en bengal om än i varierande grad. Och det är garanterat där den största problematiken ligger, som vanligt. $$$$$$$$. 

Nä fan, det är ju oärligt. Jag köper inga argument som att  "när man är ny så får man ju jobba sig upp, det fick vi göra".. eller den ska ju "bara gå i avel, inte ställas ut".  En dålig bengal ska inte va nån annanstans än i någons soffa som kastrat. Och vad är då en dålig bengal  ?? Ja idag är det som jag skrivit ovan en katt där man får gissa rasen. Man behöver inte ha rosetter, man behöver inte ha en ULTRAsuuperpäls.. man behöver inte ha miniöron, men man behöver åtminstone läsa standarden, och då  SKA en bengal ha kontraster, lyxig pälskvalitet, öron på en viss plats o inte rakt upp.. osv. Saker som brister mycket överlag fortfarande är ju storlek och benstomme tex, och då kanske man ibland får se förbi det, med en katt som har mycket annat värdefullt!! INTE med den individen som saknar det mesta annat. Också. Lika lite som ENBART lite storlek gör en avelskatt.

Jag väljer att sälja de allra flesta som kastrater, först och främst för att jag vill.  Och är jag det minsta osäker på huruvida kissen kommer tillföra ett avelsprogram något mycket positivt så är det ju bara fördelar med att den blir kastrat. Katten blir lycklig i ett forever home, jag slipper våndas över framtida utveckling. Win -win helt enkelt.

"Hon ville ju köpa den katten ju.." är ett annat bra argument för den som vill avhända sig allt ansvar. Men om det nu är ny männsika i bengalvärlden som ju tyvärr nya uppfödare ofta är, nästan ingen orkar ju ta sig tid att gå den långa vägen med kastrat o kanske lite utställningar först för att träffa andra och lära sig mer om rasen, så kan man inte överlåta det ansvaret på en nybörjare. "Han-kröp-upp-i-mitt-knä-privilegiet" tillhör sällskapsköparna!

Hur kul är det  att stå som ny uppfödare på en utställning med sin unga avelskatt och jämföra med andra.. och om inte förr, då (förhoppningsvis)se skillnaden på den egna katten och 99 % av de andra?  För idag är som sagt kvaliteten så himla hög över lag på de som seriöst ägnar sig åt utställning så det är ju max en, eller möjligen två bengaler om utställningen är stor, som står där med fluffpäls, och ett huvud som kunde suttit på Misse där hemmavid ute i rabatten.. ränder o prickar om vart annat..

Jamen om det nu är så fåå...vad gapar hon om ?? tänker ni nu såklart.

Problemet är ju att det inte är så få, utan att de bara så himla sällan kommer ut på show så man ser dem inte, de visas oftast bara en gång för att få sitt AG. Men de finns... alldeles för många. Trust me.

Väldigt många bengaler behöver bli avelsgodkända (AG) innan de kan få registrerade kattungar efter sig. Pga av att vi jobbar mycket med silver i linjerna, och därför dyker de upp åtminstone en gång på utställning.

Jaaa.. hur kul blir det då om kisse inte klarar poängen för det?? Och kanske dessutom visar sig ha vitfläck eller svansknick, vilket är andra problem vi tyvärr har på rasen och som man måste ta på allvar. Ofta ligger redan en kull kattungar där hemma hos den nybakade uppfödaren och väntar på att få köpa stamtavlor... Ojsan.
Lika mkt ansvar som uppfödaren till den sålda katten har,  har naturligtvis nykomlings-ägaren att ta hjälp att gå igenom katten med hjälp ngn erfaren så man just inte står där och gapar förvånat inför faktum med ngn avvikelse som ej är tillåten. Eller helt enkelt utvecklats för dåligt, INNAN man parar. Då kan naturligtvis utställning vara bra, om man vill se det som en vägledning. Ska vi ta kull eller ej?

Vifläck och svansknickar dyker tyvärr upp senare än leveransdatum på kattungar, men såklart är det då ansvar på den säljande uppfödaren att vägleda och råda/avråda till vidare avel.. Kanske bör katten kastreras, hur pissigt det än känns om den inte håller standarden.

Undrar hur många uppfödare som tittar på sin uppväxta uppfödning med kritiska ögon och verkligen säger till ägaren att, "Nä, hörru, kastrera den där katten så gör vi deal om en ny som håller bättre..."   ??? För det är i mina ögon ett ansvar man har för sina linjer och avelsdjur. Man kan inte bara håva in pengar i ena änden och leka tre små apor i den andra..

Men är man noggrann från början och bara säljer det bästa huset förmår till vidare avel, eller kanske inte mkt alls innan man uppnått en ännu högre standard, så hjälper man både sig själv, andra och rasen i stort.

Vi på Kungsgarden väljer ständigt att plocka fina honor/hanar ur vår avel som gett underbara små vackerungar, men kanske inte av den typ och kaliber som jag vet att tom sällskapsköpare väntar sig från oss. För jag tycker då att det liknar lite falsk marknadsföring.. Men jag är kanske överkänslig åt andra hållet. 

Det här är en allmän reflektion, sällan lägger jag stamnamnet på minnet när jag ser en totalt otidsenlig indivd dyka upp på show.. Ja, jag kollar katalogen, höjer ett ögonbryn, suckar lite och går vidare. Har glömt vem den kom från en kvart senare. Tyvärr händer det nästan på varje utställning.

Så jag har inte alls "några speciella" jag tänker på här i bakhuvudet utan ber bara om en eftertänksamhet innan ni säljer till avel. Kommer den göra nytta? Kommer det bli bra hos den aktuella personen?? Inte bara "Jag säljer för att jag KAN."

Vi jobbar väl alla tillsammans för den här rasen?? Vi lägger alla ut det snyggaste vi har på våra hemsidor!

Naturligtvis tror både den nybakade uppfödaren och sällskapsköparen att det är en sån kisse de får med sig hem för sina ganska många pengar. Är det då inte ett ansvar att se till att det blir så???? 

Och jo. Hälsan är nummer ett och temperament.  Men när vi nu har snygga, snälla bengaler med bra hälsa... så kan man faktiskt hetsa upp sig över annat också! Och jag måste säga att väldans ofta har dessa avartsbengaler också riktigt trist temperament.. Så liksom allvarligt, PLEASE, var lite schyssta, välj ut fina katter till vår fina ras utveckling!

Fridens!

Hur kommer de små älsklingarna bli?? Ständig fråga..

Cooper the one and only..

Ja vad ska man säga??

Cooper med söner. Bara ölen o chipspåsen som fattas!   

Tiger-style!

Raz-style!

 
The way Lipton's do it! =)

Keanu sooo much relaxing!

Kungsgarden Keanu, ett av våra underbara K-barn!

Best In Show in Kazakhstan! 

Jag kan inte annat än rysa lite av lycka över vår K-kull. Vilka fina barn!    Alla fem höll toppklass redan som små. Två av dem är gosnosar på ständiga äventyr med husse & matte, tre har visat vad de går för på showarenan!

Inte ofta kullar blir så lyckade så det blir multivinnande syskon, men ibland så!  

När det dessutom gått så bra så två är Junior Winners och en är Scandinavian Winner, ja då är man stoltare än tuppen på gödselstacken!   

Det är som alltid ett helthetstänk, snygga katter utan temperament är inte mycket att ha. Dessa har sin allra största styrka i sitt fantastiska inre väsen, alla fem. De är minst sagt en produkt av sitt ursprung, helt avspända och redo för alla sorters äventyr.

Ni har ju tidigare fått se ålänningen Lion på härliga sommaräventyr i skärgården, och promenerandes på kyrkmuren hemmavid.

Jag är så tacksam, för alla de hem som de fått. Det viktigaste är ju såklart att de är högt älskade familjemedlemmar oavsett om de har stjärnstatus på show eller bara hänger med i svampskogen.

Underbara Sanna, vi är så glada att Lo får bo hos er, vi kunde inte gjort det bättre själva. Du har alltid hennes bästa för ögonen! Härlig upplevelse som ägare att ibland kunna sitta hemma och bita på naglarna medans nån annan tar det allra mest nervösa på plats!

Denna helg har hon plockat hem nytt BIS och klättrar till andra platsen på Årets Katt-listan, hennes bror älskade Tigern ligger femma.   

Kungsgarden Kool Ozelot, aka Tigern, Junior Winner

Kungsgarden Keep Lovin' Lo,
Scandinavian Winner & Junior Winner

Multiäventyraren Kungsgarden Kashmere Lion!

Och Kungsgarden Kisses For Puma aka Busy,

en äkta bengalpuma full av bus!

Ibland blir det mitt i PRICK av  det man hoppas =)

Ja visst är detta med avel en gåta.. Genetik kan ju göra vem som helst förbluffad..

Nu i sommar har vi haft en drös små kattungar här. Inte minst intressant för en avelsnörd som mig att vända å vrida på fenotyp o genotyp och begrunda resultaten..
En kombination som vi gjorde hade i princip helt stripefria linjer i tre generationer ( alltså inga sträck på bålen i mönstret) utan idel ädel spottar och rosetter.. Vad fick vi?? Jo en hel kull där samtliga små vackerungar hade både en och två tydliga stripes..!  Jag måste säga att det var oväntat. Men läraktigt.
Nu är min senaste undran i Intresseklubben för insnöande på bengalmönster huruvida arvbarheten i dessa stripes möjligen skulle kunna vara mindre befäst än om det funnits i flera led bakom??? Eller är liksom en stripe en stripe...? om ni fattar.. 
Antagligen, gissar jag. Men vore spännande att få se.
Dock skulle nog alla i kullen då behöva gå vidare i avel och lämna ett par tre kullar var innan någon lite mer adekvat utvärdering kunde göras. Och ja ni som känner mig vet ju att det kommer ju knappast att hända då.  

Men sen å andra sidan, gjorde vi en parning där jag förväntade mig en hel del stripes.. Pappakatt, vår El Niño har en retfull tydlig stripe på var sida, och mammakatt Strawberry har en.. Nu är det ju naturligtvis inte världens undergång, men visst är det harmoniskt och snyggt när det är idel prickigt!

Gissa vad! Ut kommer sex små raringar, och knappt en endaste stripe i sikte! 

Jo naturligtvis på vår keeper sitter en retfull en  Men på henne sitter också så mycket annat som är vackert så det må va så hänt. Men överlag, wow så coolt måste jag säga! Vi är så glada att ha ngt efter Mystic & Walle att få para lite med och han har verkligen inte gjort oss besvikna!
Det mesta va hans härliga typ verkar ha stark förärvning, så därför så mycket mer trevligt att stripesen inte verkar ha det.. Bara för att jag nu resonerar såhär får han väl en zebrakull nästa gång då  Men men, vi vet att det går iallafall!

Haku, en brunspottad kille i goshögen har en alldeles fantastisk päls med runda vackra rosetter i lagon storlek och superflyt, inte ett endaste streck iskte! Likaså har snöpojken Milo ett andlöst vackert rent mönster. Det ska bli så roligt att se dessa och deras syskon växa upp! Vi hoppas såklart på bilder från de utflyttade.. *hint hint* 

Jag skulle gärna lösa gåtan om hur saker o ting ärvs haha, tänk om det liksom bara handlade om att knäcka koden så var saken biff...! Men jag antar att det är genetikens under och hemligheter som gör att man tom kan snöa in på uppfödning av bananflugor, med och utan krullade vingar...

Haku en riktig päls-kling!

Snöprisen med supersviden!

Stolt far!
Lyckligt ovetande om sin ngt mindre attraktiva rand ..

En härligt prickig kakhög! Chocolate chip cokies...

Nu kommer ett sånt här förnumstigt aplångt inlägg om mina avelstanker igen.. Skitjobbigt tycker säkert flera, men bara sluta läs då nu, o kika på lite bilder eller inte ens det. Den här bloggen är ju min och jag skriver vad och hur jag vill. Hoppas bara ingen tror jag pekar ut någon speciell, det här gäller mer allmänna tankar jag har fått genom samtal och ihärdigt övernitiskt bengalsurfande jorden runt! 

Efter att nu ha fött upp bengalningar i mer än et halvt decennium, är det roligt med lite återblick..
Mål och visioner som man började med har delvis förändrats, uppnåtts eller är kvar att fylla.
Sitter ju massa nu och gosar med våra små guldprickisar. Har lyckan att ha Cheetah med smått hemma en vecka då Cheetahs familj är ute på äventyr.

Jag är dödligt kär i detta lilla gäng!  De är smått fantastiska allihop.
Ja det har vi fler kullar som är, men det som gör den här lite extra speciell är dels att de närmar sig vårt ideal med riktiga stormsteg, dels att det är hembakt i flera generationer! Med lite hjälp av våra underbara vänner och samarbetspartners.
Jag hävdar att min inställning är helt rätt, ensam är man ingenting. Med samarbete med ett fåtal uppfödare som man delar ideal och litar på kommer man hur lång som helst!
Jag tror inte alls på att köpa katter från alla världens hörn bara för att de är snygga, och byta/låna/sälja till alla som vill ha. Jag får skygglappar på direkt jag hör om de som köper från "alla" och står på kö hos "alla". Det känns inte som om de ska kunna orka bry sig och lära känna alla de blodslinjer och individer de har att jobba med, och vad konsekvenserna av olika parningar ger och kommer att ge på sikt och har gett tidigare.
Dertsamma gäller detta att prompt vilja jobba med alla färger och mönster redan i initialskedet av sin avel. Kan bli mörkrädd när jag inser att basic genetik och färgförärvning är grekiska för många. Då menar jag basic, inte att alla ska ha fördjupat sig in i genetikens obegripliga värld där man kan gå vilse i tanken lätt som en plätt när man kommit en bit in. Men att förstå vilka färger och snönyanser man kan vänta från en viss parning, det är liksom rysligt vikitgt att ha orkat ta reda på! Inte för att det blir en katastrof av oväntat färgutslag, men för att man faktiskt ska vet veta det. punkt.
Det är inte av snikenhet/egoism jag håller mig restriktiv, som de flesta säkert tycker och tror. Utan jag tror att stringens och homogenitet i avelsarbetet är nyckeln till framgång. Och naturligtvis är jag egoist så till vida att jag sätter mitt eget katteri i främsta rummet, dvs jag sparar ju naturligtvis de katter jag tror mest på för eget bruk om jag har möjlighet vad gäller plats. Men samtidigt hoppas och önskar jag allt gott för mina uppfödarvänner, och hjälper gärna med att bidra till utvecklingen även hos dem!

Linjer som man jobbar med och har känt i många år och flera generationer är såå mycket lättare att förstå sig på. Blir något bra var det ju förhoppningsvis väntat, var det så att ngt inte blev så bra som an tänkt går det oftast fortare att förstå sig på varför, och därmed rätta till det hela back on track igen. Kan man få kunskap om tidigare generationers egenskaper och utfall också så är ännu mer vunnet. Jag vill verkligen råda er alla att nörda ner er lite i det material ni har, och inte bara "kolla stamtavlor" o bilder på förfäder utan verkligen försöka få kontakter och tala med de uppfödare som jobbat fram de kissar ni själva har fått till er.

Att jobba med linjer man kan få information om tio generationer eller mer tillbaka är en fröjd. Det hjälper mig oerhört. Jag kan därmed dra slutsatser om framtiden. Som stämmer på det hela. Naturligtvis långt ifrån alltid, men tillräckligt i stort för att det är oersättlig kunskap för mig. Hur sen andra tycker och upplever avlandet får ju stå för dem. Min väg och mina val är rätt för mig, men såklart tror jag att andra kan dra nytta av samma tänk, iallafall till viss del. Beror ju lite på hur man ser på aveln.

För oss är det enda möjliga att avla fram en HEL bengal. Inte en mönsterkatt, inte bara en cool profil.. eller stor kisse.. Allt måste tilltala vår vision om hur en bengal ska se ut. Och det är naturligtvis tidskrävande värre.. Men vi siktar mot målet och äntligen börjar långvarig planering ge ordentlig utdelning! Senaste året har gett kullar med ett väldigt högt snitt. Tidigare har vi också fått riktigt fina individer, men mer någon utstickare i en förövrigt mkt trevlig kull. Mina mentorer har alltid sagt att målet är att få kullar att spara ur där man inte kan välja vilken, för alla är lika bra.. Det delikata problemet har vi fått brottas med några vänder nu, och det är fantastiskt!!
Vi är ju oerhört lyckligt lottade och sitter med en hel drös fantastiska importkissar, som hjälpt vår avel massor. Men vi har också jobbat hårt framåt och sparat egna uppfödningar hela tiden och när jag nu sitter och jämför kullarna från våra hembakta och rena importkombinationer så är det idag så att de mest lyckade kullarna håller samma klass oavsett om föräldrarna är americanos eller infödda.
Det är en konst i sig att plocka ut riktigt bra katter även när man importerar. Allt är ju inte bra för att det är utrikiskt som en del tycks tro.. Vi har finfina bengaler på några ställen här hemma också, som överträffar många importer. Sen jag blev lite varm i kläderna har jag endast importerat katter från uppfödare jag haft span på länge länge. Den senaste i raden av mina importer, Romance, som kommer från Dania i Österrike, von Satara Bengals, är ingen ny bekantskap för mig. Jag har beundrat hennes katter imånga år, redan när vi var färskingar var jag med i en Yahoo-grupp där uppfödare postade bilder på sina katter. Låångt innan Facebook fanns och tog över.

Det fanns både marble, snö o spotted grupper, kanske finns de kvar än? Nåväl, där var Dania flitig på att posta bilder på sina sanslöst vältypade katter, med kanske inte alltid idealpälsar för mig men huvuden och kroppar helt i min smak! Jag tassade ofta in och kikade på hennes hemsida och det fanns nog redan då i huvudet att en sån där kisse gärna skulle få flytta hem till oss. Man hade lite kontakt med gruppmedlemmarna till och från.
Ibland tar saker och ting tid, i detta fallet många år, innan det blir av.
Det blev inte efter de linjer jag dreglat efter då för länge sedan, men hon är också en uppfödare som behållit fokus på vad hon söker och lyckats få med sig sina ideal genom förändringar i sitt avelsmaterial under årens lopp.
Så vår lilla underbara Romance motsvara alla de förväntningar jag en gång hade om en alpprinsessa! 
Skynda långsamt i kontakter är mitt råd!!

Jag är ju själv numera visare av skadan, efter att tidigt ha gått på nitar utomlands..Men det har jag redans krivit om här på bloggen.
Jag önskar jag såg fler "helhetsbengaler" hos uppfödarna.. Kan inte nog trycka på detta med typ look o benstomme! Var sitter öronen? Var sitter ögonen?? Små djupt liggande täta ögon får aldrig en bengal att lämna huskatträsket..! Har katten en rejäl vilddjursnos, eller bara en liten tam sötnos???
Till syvende o sist, i betraktarens ögon, inte minst domarnas, spelar looken och huvudet en STOR roll i slutintrycket. Vilket ofta är skillnaden mellan att få en röst i panel eller inte. Eller i att fånga den "vanliga" människans intresse och nå in i hjärteroten. Enligt min erfarenhet så faller de flesta för våra katters intensiva ögon och lejonlook. och bestommen. Inte de granna pälsarna, även om de är grädden på moset i slutänden.

Blev riktigt besviken när jag hörde en familj berätta som kom till oss för att se bengalerna att en uppfödare de haft kontakt med varit mycket överlägsen i sin attityd när de presenterat sina önskemål om en kisse som skulle vara stor och rysligt vacker att se på. Då fick de höra att en sådan katt fick de vara beredda att punga ut med 20-30000 kronor för, till sällskap. 
I vår uppfödning är målet att alla som bestämt sig för att dela livet med en bengal skall få en oerhört vacker individ att vila ögonen på, till normalt sällskapspris. Det ska inte vara något sällsynt som kräver oanade resurser i plånboken. Bengaler ska vara exeptionella, det skall vara standard, inte undantag och tillgängliga för alla som fallit för våra magiska kissar.
De allra mest exklusiva stannar naturligtvis hos sin uppfödare för att bidra till framtiden.

Men som sagt, man vill ha kullar där alla är lika bra, och då bör ju trots detta de allra flesta gå till sällskap. En eller två till avel. Åtminstone om de ska leva i geografisk närhet av varann... Så förstår verkligen inte tänket att bra bengaler till familjekatter ska kosta skjortan?? Det gör de ju redan faktiskt. Sällskapsdjur är en investering som många anstränger sig för att få råd med. Nivån på priserna är bra som den är.

Vi har massa jobb kvar här hemma såklart, men helheten är bra nu. Vi har mycket på plats. Skulle tro att om en sådär tio år med finlir så kanske man är helnöjd.. eller ?? Någon som hört om mål som ständigt flyttas framåt allt eftersom utvecklingen framskrider...

Här kommer nu en bildberättelse om vår senaste kull, 4 generationer från vår "start".

Det började med Marmis, Suttlemagic Marmalade, en av våra
första honor. Importerad från Australien av Caroline på Leopardettes.
Fantastiska ögon, silkpäls deluxe och bra kropp!

Marmis fick träffa Lama, vår gyllene prins!
EC Leopardettes Lux of Lama, DSM,DVM.
Miniöron, underbara ögon, färger och pälskvalitet man
fick rysningar av. Och ett stort självförtroende!

Ur denna kombination föddes Chai N'Cayenne. Till vardags Chai.
Vår första marble och en fin sådan! En mycket lyckad mix av dem båda, med små öron vackra ögon, härliga färger och toppenpäls.

Chai växte upp och fick date med BENGALEN, drömmen som blev sann. Vår Idahoprins Cooper. Närmare presentation överflödig.
Han har ALLT, trots vissa brister.

Den här kombon blev otroligt bra! Vi fick en kille som drog blickarna til sig från första sekund. Vi kallade honom Bug, men hans fina namn är Hot Lambourghini. Bug skadade tyvärr ryggen som liten och hans utställningskarrär gick om intet. Han fick bli massivt älskad kelgris hos familjen Ronge. Men vi hann få en kull efter honom. Hans syster Mini Cooper flyttade till Gail o Walt på Absolutely i Idaho, där hon delat helt fantastiska avkomnor. Bla våran New Morning och Gails keeper Edge of Glory, och nu senast Absolutely Rox Da Party, flerfaldig TICA-vinnare redan i späd ålder! *STOLT MORMOR*!!!

Vi hade ingen egen hona som behagade löpa när Bug växte upp till en villig ung man som började strila lite här o där i familjens hus.. Tack o lov hade bästaste Gabi o Viktor på Bella Pardus en mer än villig dam, Starwinds Baby Love! Härlig tjej i gyllene toner, bred mullig nos mm. Precis vad som passade Bug! Lika är bra!
De fick en date och fem små godingar blev resultatet!
Bug fick därefter genast njuta livet som kastrat.

Vi fick tillbaka en "kitten-back" som det kallas på kattspråk,
en fin tösabit vid namn Cheetah.

Cheetah blev stor snygg otrolig nosbredd från både mor och far, slickad päls.. vilt flyt i mönstret, spottade ben underbara ögon...

Så småningom föddes här hemma en annan prins, som vi bakat med hjälp av goda vänner och samarbetspartners, mamma Darling ända från USA, och pappa Fauno ett barnbarn till Cooper, med canadensisk-ättad lettisk pappa.
Hemmahörande i Danmark hos Eva på Benga Bengals.
Efter 9 veckor föddes Romeo och hans syskon!
Underbara älskade små! Kunde inte välja, behöll två..

Fauno med matte

Romeo är en kalaskille, tonvis med fördelar. Kunde dock haft lite mindre öron och kortare nos.. Det kommer naturligtvis med lite "baksteg" på vägen framåt. Men totalt sett en riktig gigantiskt stor underbart vacker kille. Med supertemperament som hela sin stamtavla!

Romeo liten...

Romeo större!

Så möttes då de två... Cheetah o Romeo. Fem ungar blev det.
Och OJ vilken kull! Man blir pirrig i hela kroppen. Cheetah har tidigare visat med Cooper att hon kan producera superbabies, men att det blevl ika bra när vi körde hemmaprodukt till pappa också, det gör oss stolta som tuppar på gödselstacken!
Det har allstå tagit sen 2007 att få till denna kull...!

Den enda flickan är så mycket keeper man kan bara kan önska sig,
får nypa mig själv för att tro att hon är på riktigt.

Out of The Savannah!

 
Hennes bröder är lika flotta de, här kommer lite bilder på dem!
Hade gärna sparat minst en.

Jag älskar dem alla, de lyckostar som ska få en sån här gosnos
kan bara blunda och plocka upp en det blir lika bra vem de än fångar!

Så, nu är jag klar för nu  Men återkommer snart med lite andra
steg för steg visningar av hur "vår typ" av bengal har avlats framåt..

Universums mest lyckade import...

Cooper kom med meddelandet;
"If you dont like him OR if he turns green or purple or
anything- just say it and we send you another one!"
Om nån undrar så har vi aldrig funderat på att uttnyttja
erbjudandet, även om han nu SKULLE bli lila...   

Jag tänkte dela med mig lite av mina erfarenheter av import. Det är oerhört spännande att vänta hem en liten kisse från nån stans far way- eller åka och hämta själv kanske tom..

Det är ju inte bara så att det är så lätt att boka en goding och sen så kommer allt gå perfekt.. Nä. I allfall inte av den erfarenhet jag och en del av våra vänner har gjort.

98% av alla importer bör ju vara avelskatter, plus en och annan utställningskisse kanske i kastratform. Eller ja i och för sig en kelgris av ovanlig sort, så man kanske måste gå utanför landet. Men som sagt de allra flesta är ju avelskatter.
Det ställer  större krav på individen än om det bara är en soffliggare. Plötsligt får inte några avvikelser i päls, färg, mönster eller kropp finnas. Om katten kommer från Sverige, eller ett grannland är det ju lätt att själv ha kontrollen över detta och kunna checka så man får hem precis det man önskat. Finns katten på andra sidan Atlanten blir det genast mer komplicerat... 

Vår egen allra första import var en liten kattflicka från England. Många år sen nu, och vi var oerfarna och gjorde så gott vi kunde. Jag kontaktade en uppfödare som jag visste hade gott rykte och var van att exportera. Efter att ha valt ut lilla kissen med mycket vånda, det är inte lätt att sitta med enbart bilder och tro sig veta vad man ser. Var lite besviken på uppfödaren här som inte ville vägleda. Hon höll sig väldigt neutral utan att ta någon speciell del i mitt resonemang eller val. Jag kan på ett sätt förstå att man inte vill vara "skyldig" till vad någon väljer, men jag ser det mer som ett uppfödaransvar att hjälpa någon som inte har annat än bilder att tillgå.

Hur som helst kom lilla fröken hem, skyggare än vi väntat oss, men tänkte mer att det var väl som hon var i sinnet. Med lite mer information och bekanta som besökt stället hon kom ifrån har vi nu i efterhand förstått de växer upp utan speciellt mycket människokontakt, och då blir bengalen lite skygg o vild.
Vi la många många timmar kärlek och närhet på henne och hade stor hjälp av vår prins Lama, som är världens bästa kattvän. Alla kissar smälter för honom och vill bara hänga med honom alltid  Dit han gick gick också hon!
Hon accepterade oss så småningom fullt ut men förblev för alltid lite speciell och avvaktande mot främlingar.
Dessvärre uppdagades det rätt snart på utställning att hon hade en liten vit fläck som det kallas - ett färgfel i pälsen helt enkelt. Den var liten med syntes tydligt där den satt i halsgropen... Gissa om vi blev besvikna! Vår dyra, hett efterlängtade importkatt som skulle göra stor nytta både för vår avel och följa med oss på show...
Jag kan utan att känna mig orättvis säga att detta skulle uppfödaren ha känt till. 

Dvs antingen gjorde hon det eller så hade hon slarvat med att kolla igenom katten ordentligt. För fläcken fanns där från början, det tog bara två veckor innan den upptäcktes av en rutinerad domare resp rut.uppfödare på samma utställning.
Mina mer rutinerade uppfödarvänner sa genast att det där skulle vi ju få en ny katt för. Kan låta krasst för er sällskapskattägare, men det innebär ju inte att "orginalkatten" kastas i soporna och ersätts. Men hon bör bli kastrat och man ska då kunna få en ersättningskatt av en seriös uppfödare.
Jag mailade naturligtvis om detta fel direkt men fick endast till svar att åh det finns så mycket vitfläck på bengal så det får man leva med och "avla runt" som det kallas..

What??  Vi var mycket besvikna och förvånade.  Vi tog ett par kullar på henne, men hon lämnade sina små kritvita hårstrån vidare i ganska stor utsträckning så sen kastrerades hon betydligt tidigare än vad vi hade planerat. Att "avla runt" var inte något vi lyckats med iallafall. 
Ännu ett par  kissar togs hem från England, men ingen av dem var utan fel. Kanske allra jobbigaste var detta att de var så skygga och man tvingades inse att många uppfödare i England hade en helt annan syn på katthållning än vad vi var vana vid.
Flera vänner har besökt dessa ställen genom åren och buruppfödning är vanligt förekommande tyvärr..  Det går aldrig riktigt att reparera den tiden i förtroende som gått förlorad under katten tre - fyra första månader. Sorgligt.

Otaliga är de uppfödarvänner jag känner som stått med engelsk import med svansknick, vitfläck, genetiskt defekta katter.. You name it. Och inte en endaste gång har så vitt jag vet uppfödaren erbjudit en ny katt. Möjligen att köpa en ny avelskatt till sällskapspris, men med importkostnader så blir det massa pengar det med.. 

Klart vidbränd av dessa upplevelser så sökte vi oss så småningom vidare ut i världen.
Genom våra sen tidigare goda vänner på Mainstreet Bengals fick vi en god ingång till vår drömuppfödare.. Absolutely. Eva (Benga bengals) och jag surfade som galningar nätterna igenom i jakt på en hane som skulle vara speciell och enastående.. När vi stötte på Gails hemsida och såg att hon samarbetade med Debbie på Mainstreet kändes det hoppfullt minst sagt. Jag visste flera i Sverige och Europa som sedan tidigare hade mycket fina katter från Debbie så vi kastade oss förhoppningsfullt ut i denna spännande process. Att kunna bli rekomenderad av någon är oerhört viktigt, man får ett helt annat bemötande! Inte lätt för dem på andra sidan heller att sitta där med sina kattungar och bara hoppas de skickas till något bra liv...

Ingen behöver väl knappast upplysas om att vi varit 200% nöjda med detta samarbete som förutom fantastiska katter gett oss vänner för livet. 

Men alla har inte samma tur.. Ska berätta lite om vänners äventyr i importdjungeln.

Vi har två uppfödarvänner- som dock inte bor i Sverige- som fått hem den oerhört svårbehandlade parasiten Tritrichomonas foetus. Den amerikanska näst intill resistenta varianten.. De köpte båda katt av samma, en mkt framgångrik namnkunnig amerikansk uppfödare, med många års erfarenhet. 

När det uppdagades att katten som kommit hem spridit denna parasit inom kattbeståndet fanns inte helt oväntat ingen hjälp att få från uppfödaren..
Först långt senare efter många intensiva påtryckningar även av förbundet orkade hon åtminstone dela med sig av medicinen- som inte går att köpa i Europa. Hon hade uppenbarligen stor vana och visste allt om dosering och behandling..

Det hela innebar att båda dessa katterier fick stänga sin uppfödning under ett års tid, och kastrera ett antal avelsdjur som förblev "friskbärare" som det kallas när katten själv mår bra men fortsätter att dela parasiten till de andra katterna i beståndet.
Det här får ju förutom allt jobb som måste läggas ner för att komma till rätta med problemet stora ekonomiska följder. Bara för det att man ville förbättra sin avelsbas och ta hem en fin katt.... !
En annan väninna bokade en fin fin kattdam i USA, frågade nogsamt om katten var kontrollerad för parasiter och naturligvis avmaskad. Och hur hon var i storlek. Allt var ju såklart bara bra. När katten väl var betald till fullo så nämner uppfödaren att hon är lite liten (detta var en vuxen katt) . Köparen bestämde sig trots detta för att ta hem katten som nu ändå var betald för inga pengars kulle återbetalas utan alternativet var att vänta på annan katt. Vilket inte var intressant för det var bara denna kombination hon ville ha.
Hem kommer en mkt liten mager kisse (2,5 kg!)- dock oerhört social och trevlig. Men för säkerhets skull görs parasitproverna om, hon ser ju inte helt frisk ut... Och då visar det sig att katten har spolmask!! Den allra mest facila lättbehandlade masken av alla, dvs hon hade inte ens avmaskats med vanligt maskmedel! Dessutom hade hon även Giardia, en mkt besvärlig parasit att bli av med, och katten fick  leva flera månader isolerad i badrum under behandlingstiden. Inte det sätt man hoppas kunna ta emot sin nya prinsessa på direkt.. Uppfödarens ursäkter var urdåliga och svamliga. Snart märktes det också att katten hade konstigheter för sig med ögonen, och en kontroll hos ögonspecialist kunde konstatera fenomenet "Nystagmus" och även "Juvenile catarract" dvs starr. Ja vad ska man säga?? Har de inga veterinärer som besiktigar??
En tvist om ersättning inleddes, men att processa privat mot någon i USA är inte det lättaste och det hela slutade med att köparen kastrerade sin fina import och gav bort henne som kelekatt. Uppfödaren lovade till slut en ersättningkatt,  men den har ingen sen sett röken av.. Och detta är nu över ett år sedan. Dessutom måste man själv ju betala resa och kostnader för att ta hem ersättningskatten (ingen USA/Canada-uppfödare skriver in att de ska stå för fraktkostnader vid ev. defekt/fel vid export). 
Så det slutar då på en nota med ca 15000 kronor extra för att man fick en defekt katt. Och vill/vågar man lägga det IGEN till en uppfödare som varit allt annat än ärlig?? 
Sen har jag ju vännen som som köpt en vuxen katt och betalat för att hon ska vara dräktig vid hemkomsten.. och det enda som hänt är att uppfödaren krävt diverse mer pengar för rabiessprutor, titertester, pappersarbete...
Till slut sa min väninna att katten fick säljas i USA istället eftersom det verkade helt omöjligt tydligen att både åstadkomma en parning eller ens sätta henne på ett plan hem. Men inte heller det har tydligen varit genomförbart. Inga pengar eller katt har synts till ännu, TVÅ år senare...

En europeisk uppfödare köpte två oerhört dyra avelskatter från en "superuppfödare" i USA. Hem kom två katter på dryga halvåret som var så skräckslagna och skygga att det aldrig gick att komma nära. Den ena dog  redan ett par månader senare i total organsvikt och anemi, helt klart relaterad till all stress han utsatts för. Den andra fick de skänka till karantänstationen som de vistades i från hemkomsten enligt landets regler. Han hade så småningom hittat någon form av trygghet där och accepterade en djurskötare som "icke livshotande".  De insåg ju att det var det bästa de kunde göra för den katten, att låta honom slippa flytta igen.

Sen känner jag otaliga uppfödare som lagt "deposit " för en köplats på avelskatt om allt från 2-5000 kr och aldrig hört ett ord mer. Hemsidan har tagits bort och dessa en gång så välrenomerade respekterade uppfödare försvunnit ut i tomma intet.

Alla dessa händelser kan jag säga har varit i köp från väldigt välmeriterade stora uppfödare, där iallafall inte jag hade kunnat drömma om att de kunde bete sig så illa. Skrämmande. Men lite är det väl så att de tycker Europa är rysligt långt bort, och man behöver kanske inte bete sig så väl då..? Och England kanske har en helt annan praxis vad gäller moral och etik, även om de ligger nära oss? Vad vet jag??? 
Att vara engagerad och försöka vägleda alla köpare är självklart för mig. Och finns de långt bort i annat land så skulle jag aldrig drömma om att inte lägga all min möda på att råda och avråda till önskade köp. Tror alla tjänar på det i längden.

Det finns säkert hundratals lyckade importer, har ju ett par vänner som har riktigt god relation med toppenuppfödare utomlands.  Och jag vill inte skrämma någon. Bara ge en liten heads up för att det finns mycket som kan gå fel, och att man kan inte vara nog försiktig och noggrann när man drar igång en importprocess.

Att ta som rutin att kolla att katterna är testade- eller blir testade innan köp- för HCM (om de är vuxna, annars att deras föräldrar är) PK-def. Parasiter o mask såsom Giardhia o Tritrich och coccider.. FIV & FelV är bra att ta prov för också- vanligare utomlands än här.

Ju längre söderut man kommer i USA tex, så ökar risken att få hem parasiter, pga värmen helt enkelt. Det är ju nästan tropiskt fuktigt o varmt i Sydstaterna o Texas.

Gör dessutom ert bästa för att checka läget hur det ser ut på det aktuella katteriet, finns det någon som känner dem? Lever katterna ett bra liv?

Checka också noga transportföretagen om katten ska resa som "cargo" dvs ensam.
TRUST i Danmark är vältjänt och mkt bra speditionsfirma (man måste ha en sådan) enligt min erfarenhet. Lufthansa och Continental Airlines är de som har mest erfarenhet av att flyga djur. 
Vår slutstation som utländsk "supplyer"  är helt klart Walt och Gail i Idaho. Har ingen illusion om att nånsin hitta en bättre uppfödare. Ja utom lite utflykter till en och annan av deras samarbetspartners då förstås.

Vem i hela vida världen skulle tex förutom de, skicka två fantastiskt fina honor i ersättning för att Lennon inte orkade hålla ihop sitt sinne som fertil hane utan fick bli lycklig soffkastrat alldeles för tidigt?? Jag bara undrar... Vi är så lyckligt lottade och vi är såå tacksamma och medvetna om det.  Tjejerna beräknas landa i oktober!

Jag önskar er alla att hitta en 100% partner i detta, och det går. Men det kräver lång tids kontakt och tålamod att orka vänta och bygga relationer.

Vi fortsätter på temat lyckade uppfödningar, och kollar in lite pälsar.

Vår allra allra flådigaste pälskvalitet sitter på vår fina "Hemula"..
Eh ja alltså Strawberry Fields heter hon ju, men Fifi påstår hon liknar Hemulen i Mumintrollen... Så tjaa..det blir väl hennes vardagsnamn då..   

Nåväl, hur som helst är det inget muminaktigt alls över hennes päls! Och nu talar vi i första hand om kvalitet och lyster. Mönster  tar vi en annan dag.

Så fort hon lämnat mammas mage märktes det redan på det halvtorra stadiet att hennes päls var magisk...På långt håll.. Hon är ju en av de små snittade bebisarna, och när sköterskan kom ut och la henne i Fifis händer såg jag från min plats i den andra soffan att hon glänste som vaxpolerad....! Jag sa direkt att - "det där är en keeper, hon kommer stanna här!"

Då är det ju nu så för min del att jag väljer normalt aldrig någonsin ut en kattunge bara på pälsen eller mönstret, för mig är typen alltid nr 1.
I normala fall som sagt....men denna donna liknade inget annat nyfött knytte jag sett, och allt eftersom veckorna gått har det bara bekräftats. Inte ett hår av fuzzypäls har nuddat hennes lilla kropp, utan hon har  varit som "like painted on" genom hela barndomen. Tolv veckor gammal har hon en päls som många vuxna kissar skulle blänga avundsjukt på...

Turligt nog är det mesta annat riktigt fint på henne också, så jag behöver inte ens försvara min galenskap att ta beslutet att spara fem minuter efter födsel...

Genetiskt tror jag mig vara ganska säker på var det kommer ifrån. Mamma Ecstacy är i sig en väldigt lyckad madam inte minst vad gäller pälskvalitéer. Den är kort blank o silkesmjuk. Där har Lama o Catwalk nog bidragit med lika delar av de goda förutsättningarna, vilket gav full pott i just Exi.
Sen tror jag Coopers pappa Stormy har varit vänlig nog att skicka sina pälsgener in i framtiden just på denna lilla tjej. Han har en alldeles makalös stass och den dyker upp ibland hos Absolutley flera generationer framåt. Så alltså även här.

Som alltid med saker som kommer från två håll blir det ju dubbelt så bra- eller dåligt....
Det är svårt att fånga hennes speciella päls på bild, ofta slår blixten emot den blanka ytan och det blir bara knas. Men en liten upfattning om klarhet o kontrast på nyvaxad botten kan man ändå få.

Hurra va vi e glada för henne!

12 veckors päls

9 veckors päls

7 veckor

2 veckor

Nyfödd

Farfar & mamsen- lyxiga pälsklingar!

Som många vet, antingen för att de känner oss, eller för att de själva har frågat och fått nej , så är vi väldigt kinkiga med att dela med oss av våra kissar för avel.
Alla har vi olika ideal och mål med vårt avlande, och hur vi vill se bengalrasen utvecklas i framtiden. OCH olika vägar hur vi tror oss nå dit hän.

Personligen har jag ett par saker jag inte riktigt kan ställa mig bakom:

Att alla ska jobba med samma linjer, man "måste" dela med sig för "rasens bästa"...

Att alla "felfria" katter håller avelskvalitet.

Det här är ju två saker som i mångt och mycket går in i varann, så jag drar mina åsikter om det hela bara.
Bengalen är en ras som har en rätt bred genetisk avelsbas- globalt. Sverige är dock inte alltför stort, och de allra flesta uppfödare jobbar med katter födda i Sverige, kanske i bästa fall efter en något nyare importerad pappa, men i det stora hela efter linjer vi haft länge här hemma. Dessutom är det ju tyvärr så, efter som de allra flesta har de stora "flotta" mönstrena för ögonen är minst 70% av de katter som importeras från samma linjer... Kolla bakåt i era kissar, "som ju faktiskt har en importerad förälder" om det inte står "GOGEES" ett par generationer bak, och inte bara en gång....

Gogees är en amerikansk storproducent som var en de första att bidra med fantastiska mönster och färger. Absolut till stor nytta för rasen, men eftersom det inte var så vanligt för ett 10-tal år sedan ville ju såklart "alla" ha deras katter. Som allt där pengar styr prutas det ju tragiskt nog på andra viktiga aspekter. Idag är det inte alls överkurs att härleda mycket av både HCM- och FIP-problematik inom bengalen till vissa av dessa- och ett par andra överexponerade linjer. Vilket gör att vi idag ser som veterinärerna uttrycker det " oroande hög andel  bengaler med FIP " och en ökande HCM-problematik..  Jag är helt övertygad om att inte en enda uppfödare egentligen vill bidra till att det ökar, utan det handlar om okunskap och strutssyndromet: "det händer inte mina katter- det ligger så långt bak".

Tyvärr är ju genetik lite som internet...Det som en gång sänds ut där ligger kvar för evigt...Så också generna efter den farfarsfar som visat sig producera en lång rad HCM-katter...

Vi kan absolut inte skrota alla linjer som har "bad cats" i stamtavlan, men vi kan öka medvetenheten om vad vi har och avla klokt och sunt framåt för att komma ur och minska antalet genetiska markörer genom systematisk utavel från de drabbade kissarna. I USA har man gjort den erfarenheten att när de drabbade katterna och deras nära släktingar väl "trillat ur stamtavlan" dvs hamnat i 6e generation, ger de sällan något problem. Men fyller man då ständigt på med samma linjer i olika varianter framifrån.. jaa då blir det ju aldrig så. Utan "internetbanken" fylls ständigt upp...

Var försiktig med linjeavel på linjer ni inte har full koll på! Och då menar jag verkligen full koll!!! Som det är idag kan jag gå in på flera svenska hemsidor och hitta katter med problemkatter nära i stamtavlan som sedan linjeavlats med samma linjer igen...och deras avkommor i sin tur linjeavlas vidare på det samma...
En annan variant är att använda en hane med helsyskon som har hjärtproblem, trots att man VET och att den aktuella hanen inte är gammal nog att hunnit bevisa sin sundhet, och till råga på allt när honan inte har hunnit få scannade avkommor heller..
Ja det ger mig skrämselhicka BIG TIME!!  Dessutom när det är till honor som inte ägs av hankatthållaren, då är man modig! Stort ansvar att ta.
Eller som att det nyligen importerats en hane till Skandinavien med STORA bakomliggande hälsoproblem, både vad gäller hans tidgare egna avkommor och hans föräldrar och farföräldrar... Känns riktigt olustigt. I USA är detta en het potatis just nu.

Att man har en hona tex som lämnat en del osunda avkommor MÅSTE inte betyda att hon ska ur avel, men det BÖR betyda att man återvänder till en tidigare kombinaton som fungerat , eller söker en helt ny kombo med utavel som man hoppas ska slå väl ut. Inga omparningar om det tidigare gett defekter som tex förutom ovan nämnda,  flatchest eller gomspalt.

Som jag sagt så många gånger; Vi kommer alla drabbas av motgångar och bakslag i våra avelsprogram, men man kan iallafall göra det man kan för att försöka undvika det.

Att sen sälja alla ungar i en kull till avel, det fattar jag bara inte... Jo låt vara om det är en till USA, en i Sydeuropa å en här hemma då.... OM nu kullen mot förmodan skulle hålla den magiska kvalitén rakt över, vilket jag hittills bara sett på enstaka kullar i USA och där har ändå bara typ max 2 indivder sålts till avel. Medans hos andra, tex Dazzledots är det mer regel än undantag att alla ungarna går iväg till hugade spekulanter för reproduktion, trots uppenbara brister både i typ å stamtavla... Dessutom är de redan borttingade vid  mycket späd ålder, vilket gör det hela ännu mer absurt. De avelsdjur vi säljer är "on hold" tills vi verkligen ser att det ÄR en lovande unge, vilket garanterat tar mer än 5 dagar för alla! Snarare minst 6 veckor... Håller de sen inte måttet vid leverans så blir det inget. Då får uppfödaren vänta på en senare. Sedan lämnar vi naturligtvis 5 års garanti för HCM - dvs injuknar kissen får man en ny. Klen tröst för ägaren men viktig policy för oss!

Vad som sen är avelskvalitéer är ju ett minst lika lååångt kapitel som detta, så det får ha ett eget inlägg en annan dag. Det behöver absolut inte vara den på ytan "perfekta" katten. Olika program behöver olika egenskaper.

Jag har mindre problem med att en hane som inte är så flashig o känd men med sunda linjer och harmoniskt utseende får träffa lite rara flickor än att den där supersnyggingen betäcker hela Sveriges honbestånd. Spridning!

Avel är ju som vi alla vet en STOR hemlis  med många överraskningar för oss eldsjälar, så inte alltid självklart vad som ska lämna det bästa...

Att man tar många kullar på en hane är helt ok, OM 80% går till sällskap! OCH om man både scannar  regelbundet och följer upp avkommornas hälsa och temperament! En hane kan ju utan inverkan på aveln ha flera hundra söta soffpotatisbarn, OM de bara har hälsan. I år blir det därför lite av ett mellanår för Cooper, vi kommer endast para någon enstaka mer hona, så vi hinner följa upp hans tidigare avkommor och se att de utvecklas som de ska innan vi vågar erbjuda fler stora, underbart gosiga leopardungar till de som önskar. Trots att han fått ganska många barn har vi bara släppt tre honor för avel inom Sverige, förutom de vi själva sparat. Känns alldeles tillräckligt!

Nu får Lennon jobba lite för brödfödan ett tag. Lama är ju fortfarande fertil och har haft en paus på nästan ett och ett halvt år från aveln, inga otäckheter på hans barn har dykt upp hittills så nu känns det jätteroligt att så småningom få använda honom lite igen!  Han är fortfarande en toppindivid som har mkt att bidra med, men där får man passa på att hans linjer-som dock är väldigt bra hälsomässigt- inte sprids överallt, de finns i ganska riklig upplaga. Så kontroll är som alltid nyckeln. Vi sparar själva o resten går till sällskap.

Vi sliter alla med svansknickar o vitfläckar som ligger djupt rotade inom rasen, men alltså, det är ju bara våran fåfänga att göra estetiskt perfekta kissar som tar stryk av det, inte kissarna, de lever lyckligt ovetandes långa fina liv med en vit klutt på fel ställe eller en osynlig bump på svanstippen! Därmed INTE sagt jag tycker man ska avla okontrollerat på de problemen, och speciellt måste man veta skillnad på knickar o knickar...alla typer är inte harmlösa.

Vi samarbetar gärna med andra uppfödare- som tänker som vi. Visst har vi alla något att erbjuda varann i våra program, även om jag inte ser det så enkelt som att "vi har stora katter - vad har ni.. ska vi byta?.."  Tog detta som exempel lite raljant eftersom vi har tröttnat lite på att höra att våra katter "bara vinner för att de är stora"... Så enkelspårig är ingen domare eller inte ens vi som uppfödare... Men vi har valt att fokusera på att bygga den berömda ladan först, och även om vi redan grundmålar toppenfint så ska vi bygga fler detaljer ordentligt innan vi koncentrerar oss på att hitta exakt rätt fasadputs! Avel tar tid, om den ska bli bra.

Man behöver absolut samarbete för att utvecklas, om man inte har plats att hålla en hel zoologisk park av bengaler...vilket ju vore en riktig dröm..

Vi vill bara vara säkra på att vårt avelsarbete inte går åt skogen redan på en generations obetänksamt parande, eller mixas med linjer som de inte passar med.... Alla måste ju få avla efter eget huvud, så därför kan vi bara kontrollera hur våra linjer används i det enda första steget just när vi släpper dem. Även om man sätter restriktioner kan man ju inte bakbinda någon utan varje uppfödare måste ju få planera sina egna mål, även om de äger en uppfödningfrån oss.
Som det är nu känns det bra. Vi har några uppfödare vi känt länge och verkligen respekterar, det kommer antagligen tillkomma ett par efterhand - jättroligt isåfall, men det får ta tid. Precis som det gjort att hitta de vi jobbar med nu. Dessutom är det ju så att vi har våra amerikanska uppfödarvänners önskningar att ta hänsyn till, vi har hårdare restriktioner på någon kisse och färre på andra. Men muntliga löften är för mig ett lika stort ansvar, och vi säljer aldrig en endaste avelskatt från våra amerikanske linjer utan att uppfödaren har gett sitt godkännande. Tillit, förtroende och respekt för andras 30 åriga arbete, det är för oss en självklarhet.

Jag vill bara avsluta med att säga att vi verkligen respekterar alla uppfödare som jobbar hårt för rasen, och att vi har kommit en bra bit påväg här i lilla Sverige! Ni är alla våra vänner och vi ser fram emot att umgås å byta tankar på många roliga utställningar inte minst, finns inget bättre än att nörda in i bengalträsket och höra andras vägar och åsikter!

Keep up the good work! Behöver någon någon några råd eller såklart bara bolla ideér så tycker vi det är toppen intressant, vi dryftar själva våra funderingar så våra vänner har stora skavsår i öronen .
En liten hjälp på vägen vad gäller hälsan i linjerna är denna väl ihopsatta lista över kissar som upprepade gånger dyker upp i HCM-problematiken...Gå igenom era stamtavlor och se vad ni har, detta är såklart bara en droppe i havet, men katter som har officiella papper i ärendet och därmed kan offentligöras. Få inte panik sen men avla klokt bort från dessa linjer.
Det här är inte en personlig åsikt utanbara kalla fakta.

http://www.illicobengals.dk/HCM_positive_Bengals-OFFICIAL.pdf

Resten av mitt inlägg är såklart min världsbild! 
Längsta inlägget hittills... heelt emot alla bloggregler...