Alla inlägg den 27 september 2012

Vår galna Norgeresa!

Av Ullis Lindblom Granlid - 27 september 2012 12:00

Till SW måste man,oavsett omständigheter!

I vanlig ordning blev även denna kattresa av det mer speciella slaget... Så fort vi ska ut på en lite längre tripp så

ska saker o ting hända och liksom bli galet. Denna tripp till Stavanger och Scandinavian Winner Show var inget undantag.

Redan i veckan innan avfärd började jag såklart hetsa upp mig över diverse saker av stor betydelse såsom huruvida man skulle ta med gamla Devsen (Fifis äldsta devon) som ju är vår SW-mascot, trots att han inte var anmäld i år..?? Men liksom var skulle han vara då?? Så nej bara inse vi måste försöka få till ett SW med tillhörande resa utan honom.. brrr läskigt läskigt!!

Och sen då, varför envisades varenda jädra klocka med att visa 09.13, 11.13 etc. såfort jag stirrade på den??

Faktiskt helt onormalt och det gjorde mig hispig värre. 13 är trots allt ett historiskt vidimerat oturstal vad folk än må hävda och jag ville INTE ha det ständigt närvarande i min planering!

Vidare gällde det ju att få med all små items, nya och gamla. Katterna skulle ha sina turmummerlappar (ja ni vet nummerlappar från utställningar de vunnit, stackars Sanna är redan indragen och har stränga order att spara alla såna lappar.. ) och andra smågrejer med god karma med sig.

Våra SW-skynken till burarna har verkligen sett sina bästa dagar.. men vad gör man?? Cooper har dragit hem två titlar med dem! Mina slitna oanvändbara vinnarT-shirts åker med i packningen iallafall, de ska åtminstone finnas i hallen om än inte på mig kanske.

På morgonen för åkningen är så allt med (tror jag) och man är redo för start, kl 04.00

Ångesten blir total när jag en bit iväg på resan inser att min NYCKELKNIPPA inte är med. Naturligtvis. Det rör sig om bilnyckeln där min numera kropsslöse och blinde wodoo doll hänger i sitt huvd tillsammans med en annan filur.. Jaha så var det med det .

Men mina medreserärer (luttrade) övertygar/övertalar mig att det är naturligt att de måste vara hemma, eftersom vi har en annan bil (peititess i sammanhanget om ni frågar mig). Och dessutom kanske maken vill kunna köra lite med bilen under dessa dagar. Helt enkelt. Jaha, jag torkar kallsvetten och biter ihop. De har säkert rätt då. Kanske.

Några timmar senare stirrar jag på GPS:en som talar om att vi ska vara framme i Strömstad vid färjan kl 08.13 MY GOD. Vi tar genast paus och jag drar benen efter mig på Tanumshedes mycket lilla mack knappt värdig namnet, går på toa två gånger och segar tills jag är säker på att NU är det omöjligt att hinna fram till TRETTON över...!

Så är det då båt dax. Inte för att jag är nån gammal sjöbjörn precis men färjor mellan olika destinationer har jag åkt massor. I hård sjö o i spegelblankt. Lite jobbigt när det gungar men inte mer. Nä. Fast denna dag skulle det naturligtvis spåra ur. Vågorna rullade så det var helt sanslöst. Idiot som man var trotsade jag känslan av lite illamående och tog mig upp till shoppingen på ovanvåningen. Jupp, smart. Där krängde det så jag nästan fick krypa ner till mellandäcket igen. Sen blev allt förfärligt illa, jag kämpade in i det längsta mot illamåendet men icke då, bara störta in på dasset och tillbringa resten av tiden hängandes över en toastol Kul.

Ja sen kan jag ju bara säga att om ni inte åkt till Stavanger nån gång så låt bli. Eller åtminstone: tro inte på en GPS som säger det är snabbast o bäst att köra sjuukt smala galna serpentinvägar över bergen där man inte kan mötas eller se runt hörnet! Bara för att hastihetsbegränsningen på vägen säger 80 km så den ointelligenta GPS-tanten tror man kan ta sig fram i den hastigheten! SUCK verkligheten motsvarar snarae 47 km i timmen, ibland hela 52.

Efter 17 timmars resa av kroniskt illamående av olika anledningar såsom glömd nyckelknippa, sjösjuka, dödsångest i krökarna på serpentinvägarna etc så var vi äntligen framme!

Så väl inne på hotellet då, vad händer..?? "Varsegod, våning TRETTON rum nummer TRETTON 06!!!

Vid det här laget var jag rätt avtrubbat måste jag säga, med ett stelt leende tog jag bara rumskortet och hasade iväg. Upp till våning 13. Efter lite mat (som åkte upp o ner i halsen) så däckade jag som en klubbad säl.

Kan ju säga att våra katter var tämligen oberörda av vår hysteriska resa, de hade sussat i sina stora burar med toalådor hela vägen, och erbjudits mat när vi rastade. Bara Dollys bror Gandalf som reste samma båt med sin matte som var hyvens nog att bvli sympatisjösjuk med mig!

Vi hade som tur var fått rapporter under resvägen av de som inte gått på "kör över bergen-grejen" utan hunnit fram i mer rimlig tid att utställningshallen var iskall. Helt enkelt en ishall med isen kvar under en gummimatta.

Det turliga var ju inte att vi skulle tillbringa två dagar på is utan att vi åtminsone hann fixa lite extra filtar till katterna (ja eller snälla Birgitta då, som hade lite bättre reseflyt) Våra egna tunna små sommarskor var inte mycket att göra ngt åt men vi krängde väl på oss typ allt vi hade i resväskan!

Min sängkompis snigelbarnet Astrid i dålig upplösning!

Jag delade rum med ett litet snigelbarn (burmakatt för er oinsatta), som höll mig vaken med sitt galna kurrande halva natten (hon låter mer som en trasig vattenkokare som korsats med en duva), helt okänt läte för en bengalnörd, de är betydligt mer diskreta.) Precis när vi ska ge oss av på morgonen är Astrid puts väck! Jag visste hon inte kunde gått ut, så pass mkt koll har jag. Men var fanns hon??? Efter att tre personer letat hysteriskt så skymtade jag en svansspets under-bakom skrivbordet eller hur man nu säger. Där fanns en minibar inmonterad i ena sidan, och bakom minibaren ett mikroskopiskt ingångshål. Lagom för en liten snigel att slinka in, men sen inte stort nog att kunna vända runt i för att komma ut. Så Johan fick helt sonika ta fram skruvmejseln (klart han hade en sån i fickan va trodde ni??!) och montera ut minibaren och dra fram en ngt dammig Astrid. PUH.
Hörde senare att en annan liten kattdam av slankare modell, en cornish rex, roat sig med att göra det samma nästa natt och yla högljutt tills matte kom ur sängen och fick styra upp en rescue kl 03.00

Väl på plats i hallen visade Johan tendenser till att vilja gå å dra nåt gammalt över sig. Feberfrossan var efter ett par timmar ett faktum. Bara skicka han tillbaka till hotellet, och för mig och Sanna att ikläda oss rollen som förste å andre snail-handlers! (översättn "visare av Pia Pizzis burmakatter" ) Vi gjorde så gott vi kunde och tror det var helt ok för alla tre sniglarna var välkomna tillbaka till NOM nästa morgon ! Sannas tröja blev helt nedsaglad av snigelgossen Whisper som tyckte hon va ett superbt gosobjekt o hade svårt att hia sig en enda sekund från att gnida sin dreglande uppenbarelse över hela hennes ansikte o hals. Han var så uppe i det att han helt nästan glömde sitta fint under BIVet. Men han charmade trots allt Lone och blev bästa lila snigelhane!

Lo BIV-total!!

Dagen var ju urspännande och minst sagt läskig, men både Lo o DollyPod knep sina BIV o välkomnades tillbaka till Nominering nästa morgon. Så vi kunde ta oss hem till hotellet, skjutsade av snälla vänner (chaufför Johan snusade o sov alltjämt feberruset av sig) med gott humör men med stelfrusna lemmar . Kan lova hotellet hade rekord i antal duschar som gick samtidigt på extra hot den kvällen!!

Lördagkvällen hade vi det kempe koseligt upp i Sky bar på hotellets toppvåning med mysiga svenska kattvänner som slängt sig ut på samma tossiga resa som oss, de var många vill jag lova!

Da girls på Sky bar!

På söndagsmorgonen saknades plötsligt Sanna till frukosten! Fick ett matt samtal från en blek om nosen Sanna som pep att hennes mage var allt annat än i toppform. Jag fixade doggybag från frukosten (vet ni hur dyrt det är i Norge??? man låter liksom inte en hotellfrukost passera utan att ha fått valuta för pengarna). Sanna skulle minsann få sin frukost på ett eller annat vis!

Den här morgonen mådde vi ju alla mer eller mindre illa av nervositet. Jag har ju själv tillbringat ett WW i förfärliga magplågor och tror att alla dessa krämpor faktiskt är rätt så stressrelaterade.. Man tappar nog det mesta i immunförsvar och minsta bobba får fäste när man ska försöka klara en mästerskapshelg utan att hänga sig i närmsta träd redan på förhand för att slippa veta hur pissdåligt allt kommer att gå.. (jaa jag veeet det är en hobby och BARA roligt.. yes..)

Sannas ben bar inte riktigt ännu och hon fick ha privat stand-in i form av bästa Per & Sabina tillgänglig utifall att

benen skulle vika sig under tyngden av hennes snöbjässe James som skulle upp till Nominering. Men det gick fint och även om motståndet blev för hårt (en redan tidigare SW-dekorerad somali tog det) så fick Jamesen idel lovord av Lone Lund, som inte är den mest lättflirtade domaren.. Så Sannavar stolt matte o jag stolt uppfödare!

Fifi fick visa Lo-djuret (jag hade nogg inte klarat stå upprätt med katt jag heller just då) och hon krossade sitt motstånd som redan på nomineringsnivå var hårt! Jag hann naturligtvis både räkna ut att hon skulle bli typ trea i gänget och nästan kräkas innan domare Glenn befriade min ångest genom att välja vår raring.

Lo bakade bröd mest hela SW!

Dolly hade en ÄNNU tuffare nominering. Tror Glenn hade fått de flesta och de bästa honorna på sitt bord.

På papperet var World Winner segraren Nikita, en burmilla, hårdaste motståndet. Och till slut var det också

mellan henne o Dollsan det stod. Dolly drog längsta strået och en liten glädjetår rann nerför Fifis kind..

Förra året missade Dolly finalen och det känns ju så snopet att inte ens få chansen när man har en fantastisk katt.

Fifi o Pod i spänd väntan inför Nom..

Ja sen så småningom var det dags för panelerna och då gäller det att hitta bästa möjliga tillgängliga assistent för

katterna! Fifi kunde ju inte bära familjens katter. Egentligen äger hon ju inte Lo så visst, men det känns verkligen som att man ändå inte gör så på ett SW. Så det var att hugga Birgitta, som föll för trycket och fick byta bort den junior hon trodde hon skulle bära, och därmed var Lo i trygga händer! Dollsan var det ju liksom självklart att gamla uppfödarmormor skulle ta.

Hur det gick vet ni ju redan, Lo-djuret storcharmade hela panelen och fick alla röster! Jag var så stolt o totalt överväldigad så naturligtvis blev det lite kollektiv gråt. TACK alla som delade vår glädje!! Det känns såklart i hjärteroten extra att hon dels är hembakt men ännu mer dotter till vår dubbla SW vinnare Världens Bästa Cooper! Kanske kan ett Lo-barn i framtiden föra traditionen vidare????

Dolly fick se sig slagen i finalen av en underbar dansk rysshona, inte mycket att säga om det mer än Satan då! och sen ta nya tag!

Hemresan gick betydligt bättre än ditresan. Vi valde kustvägen på helt eget bevåg, GPSen till trots, sussade på ett hotell utan rum nr 13 på nyckeln, valde en mkt kort liten båtresa istället djupare in i samma fjord tror jag..?? Iallafall fanns inte en krusning på vattnet!

Vi höll på att få problem i Göteborg dock där vi dristade oss att låta GPS-tanten guida oss till Centralstationen där vi skulle släppa av Sanna. Det slutade i ett industriområde och minuterna tickade mot tågavgången. Men Johan fick styra upp och använda sin egen hjärna en stund så fixade det sig. Måste säga att detta var det värsta GPS vi nånsin rest med och det vill inte säga lite, vi har haft många konstiga...

Nu återstår bara ett stort problem inför nästa år.. Ringräven May påpekade att våra burskynken var under all kritik... Och ja de är både gamla o sydda i en hast.. Men hur tusan ska jag kunna byta dem efter att vi tagit tre SW-titlar under deras era????? Lutar åt en lösning med att fodra nya skynken med dessa.. Eller så får de helt sonika åka med i påsen, precis som mina gamla T-shirts!

Såå nu ska ni får ännu fler bilder som belöning för at ni orkat läsa detta mastodontinlägg.. Jag VET att detta inte är att blogga på riktigt men sån är jag!