Den enda blondinen i keeperskaran  men inte desto mindre värdig!

När man har privilegiet att se små underbara gyllenprickar födas i bolådorna blir det oundvikligen så att ett antal måste stanna.

Det är ju hela essensen med avel. Kattungeproduktion har jag aldrig förstått mig på, dvs att göra parningar där man själv inte är den mest hugade spekaulanten av alla. Har jag en kombination i sinnet som jag känner att nej, där tror jag inte det blir vad vi hoppas på, så gör jag naturligtvis inte den.

Såna kullar föds ändå, där man inte riktigt fick den där fullträffen man hoppats på. Då får man utvärdera och fundera vidare.  Kanske tror man ändå det ska kunna komma de där fina fördelarna man tänkte sig och prova igen, eller så får man bara inse att man hade fel. Att lista ut och hänga med i genetiken är minsann långt ifrån det lättaste. Där är man verkligen i underläge. Alltid. Men man lär sig. 

Envishet, tålamod och eftertanke ger trots allt resultat. Det ser vi nu när vi är inne på nionde året med bengaluppfödning: Vi har nåt till hustaken och har "bara en bit" kvar till stjärnorna ;) Hihi.

Tänk så überexciting om man kunde ha barnbarn (tvåbenta alltså) en dag som tagit vid och drev samma tänk och värderingar vidare som man själv har idag. Sååå spännande det hade varit att se hur de katterna såg ut om en sådär 60 år! Stamtavlor med 30 generationers Kungsgardenkatter liksom.... *dregel* *nördig*

Men iallafall, det jag ville säga med detta dravel var att det börjar bli grymt svårt att plocka ut de bästa som keepers. Och det är inte för att man har problem att hitta någon i kullarna som duger, utan tvärt om. De håller fin jämn hög kvalitet. 

Så har vi haft det ett par år, överlag. Men med lite avsteg när vi varit tvungna att ta in nytt blod. Då har det inte alltid fallit ut som vi hoppats och man har fått spara det man trott på som bäst inför nästa generation etc.

Nu börjar våra avelsdjur kännas allt mer konsoliderade och det funkar att hitta nya vägar och behålla det man strävat efter.

Jag vet att jag kanske är galet nördig, men detta är på blodigt allvar. Må vara en hobby men jag gör inget halvdant. Kan inte annat än dra på munnen när jag ser andra uppfödare runt om i världen jobba med lite samma linjer och samma typ av bengal som vi har, sen göra parningar och få fram en helt annan typ. Inget som jag skulle vilja ha men antar att de är nöjda. Ibland har  de ett annat tänk och löper åt sitt håll. Men ibland har de faktiskt inte heller så mycket till tänk. De tror man skaffar två fina katter ochs å får man fina katter.... 

Men avel är verkligen inget som levererar en viss typ bara det finns lite av det i linjerna. Nej det drar iväg direkt på andra äventyr om man inte har flerstegstänk .  Ja tusan så komplicerat är det.  Men därför så stimulerande.

Om man ska orka i längden måste man såklart hålla sig till sin vison av den ultimata katten, oavsett föränderlighet i mode på utställninsgbanan. Annars skulle man få lägga om kurs varje gång en domare prioriterade annat än den förra. Eftersom ingen katt är perfekt så blir det omöjligt att vara alla till lags. 

Men just nu är i väldigt nöjda själva, på detta stadie tycker vi vinterns kullar gett oss mycket av vad vi behövde och hoppades på. Ingen är perfekt men de har olika fördelar och är homogena i sin helhet som individer. En hel del av våra avelskatter ska pensioneras/chippas och då känns det extra viktigt att ta vara på avkommor, kanske inte bara en i en syskonskara. Så det har blivit lite multipla keepers såhär långt.. Några till blir det med säkerhet, vi har ett par småknytt under luppen också men här kommer ett gäng prickligister som ni kommer få läsa om under 2015.

Enjoy!

Vill bara visa. Den här killen har absolut inte ett perfekt mönster på denna sida. Och jag vet många som skulle ratat honom för det. Inte optimalt för oss heller men så långt ifrån jag kan tänka att välja bort pga detta. Den här krabaten har overload av så mycket vi strävat efter så länge så ingen är gladare än vi att den uppfödare som jag lovat första tjing på hane i denna kombo valde bort han.