Att jag är en "jobbig typ" vad gäller hälsa tror jag många vet 

Jag har oerhört svårt att stillatigande se ansvarslöshet med våra katter vad gäller avel-hälsa.
Med åren har jag lärt mig att inte slösa energi på att olika uppfödare vill olika, och även att en del jobbar "mot" standarden, önskar sig större öron och yvigare päls etc.
Det må vara deras huvudvärk och inget som äventyrar katternas hälsa. 
Men när människors dumhet (läs penninghunger) går ut över djuren, i detta fall bengalerna, och riskerar en hel ras hälsa så blir jag tokig. 
Det finns ett fåtal linjer inom bengalaveln som är rejält drabbade av HCM- den dödliga hjärtsjukdomen. 

De är väl kända för de som orkat sätta sig in och fått hjälp att lära av äldre uppfödare som likaledes satt hälsan först. 
Så när en avelshane importeras från USA till Norden, ifrån den tveklöst mest drabbade linjen så blir man ju naturligtvis matt och chockad.  Det här handlar och rutinerade uppfödare som trots otaliga påpekande ang. redan sjuka/döda MKT nära släktingar väljer att stoppa huvudet i sanden och bygga sitt case på en tveksam HCM-scanning av en mkt ung katt...

Jag tänker inte bli långrandig angående HCM här men det vanliga är att katterna ytterst sällan visar förändringar före två års ålder, ofta kommer det senare. Så att scanna unga katter från en drabbad linje är lika med noll och nada värde om de testar negativt.

Men den summa ryktet talar om att denna katt har kostat gör att man kan förstå hur (eller nej inte, men ..) en med ekonomin som största prioritet väljer att strunta i alla varningar och all information som faktiskt finns. Om så bara halva beloppet stämmer är det rysligt högt.

Förutom att man som sagt från början visste hur många nära släktingar som redan drabbats, PLUS att söner till importen redan "over there" testat positivt för sjukdomen har det hela nu eskalerat till en nivå jag tror tidigare bara Main Coon uppfödare upplevt.  
Vill bara sticka in att den rasens förkämpar tog det hela på allvar och har jobbat sig väldigt starkt och duktigt bort från eländet! Nu är det spynxarna som är illa ute och passar vi oss inte sitter vi snartmed bengalerna  och guppar i samma båt!

Jag var ju jobbig från början då importen blev känd, och har talat med alla jag har kontakt med och varnat för att köpa avkommor efter denna übersnygga katt. Jag har tom fått förfrågningar från uppfödare som haft intresse av avkomma, ang vad jag vetat om de rykten som nog ingen kunnat undgå att höra. Och trots att jag svarat och berättat om allt så tackar vederbörande för informationen och köper en avkomma.........! Jag menar fine, köp! Men varför i hela vida världen söker man info, och får rent skrämmande info som svar och ändå ...??  

Hur som helst så börjar nu alltså vidden av detta elände bli allmänt känt. Uppfödaren i USA går ut offentligt och berättar om alla döda släktingar. Det är bra, för det ger ryktena substans, men samtidigt har den här damen känt till länge vad hon avlat med och sålt... Så hon är ingen hjälte i detta. Far from.
Alla de stora kända uppfödare som använt denna katt och hans släktingar är att skylla på, oansvaret är totalt och jag blir rädd för hur lite respekt som finns hos vissa för djur och människor.

Den som importerade katten till Norden, tog dessutom hem hans syster och parade dessa två in en inavelskombination, i jakt på.. Jaa vadåå?? Antagligen ännu snyggare katter??? Antagligen. Men då är man dummare än rälsen... Inavel må kunna göras, MEN ENDAST PÅ SÅ VITT MAN VET SUNDA LINJER!

Att sen påstå den parningen var ett misstag, att hanen smet ur sitt rum.. Det klingar ihåligt när man både sparar själv och säljer vidare till avel ur den födda kullen! Och  är en hane från den kombinationen död i HCM, 13 månader gammal. Det kan vara fler drabbade, som endast sålts till sällskap, det får ju sällan andra en uppfödaren reda på. Uppfödaren själv har tydligen ingen plan på att ta systrana hon sparat själv ur avel.

Det sägs att den importerade hanen nu är kastrerad, och det hoppas jag verkligen.
Men det är bara en liten del i vad som behöver göras i denna härva. Jag kan bara böna till er som sitter med avkommor och barnbarn att snälla, bit i det sura äpplet och kastrera! Lägg inte er tillit på en friscanning när katten är 1½ år... TÄNK på konsekvenserna för de -inte minst- alla sällskapsköpare, som ska behöva mista sitt älskade husdjur alldeles för tidigt.. HCM är en mkt krånglig sjukdom vad gäller förärvning, katten kan bära på genen utan att visa tecken själv på hjärtat, men då naturligtvis lämna det vidare...
Tror ingen fattade att det kunde gå så här illa, att SÅ MÅNGA KUNDE DRABBAS!
Jag är själv chockad över omfattningen. För att göra det hela mer påtagligt listar jag här en del av de sjuka/döda nära släktingarna till den importerade hanen.

Hans mor död i HCM

Alla hans kullsyskon har konstaterats med HCM-en död hittills, en bror som varit i avel har precis som den aktuella hanen också gjort,  dessutom lämnat ett större antal blinda kattungar.

10! unga avkommor konstaterade med HCM- som är offentligt kända, såklart finns ett mörkertal, sällskapsköpare rapporterar inte detta.

Flera "uncles"  pos./döda i HCM

Toppen på ett isberg detta bara..

Detta problem har naturligtvis inte börjat med den aktuella hanen utan har löpt i linjen under många många generationer och varit känt. Men det är som det eskalerat och nått bisarra proportioner..

Stamtavlan går bakåt med ett flertal sjuka katter i varenda generation, det är här  mer regel än undantag.

Dessvärre är detta en av de mest spektakulära linjer som finns, vad gäller utseende, och därav ökar naturligtvis oviljan att säga stopp..

Jag hoppas och tror att vi alla vill ta vårt ansvar och jobba oss bort från detta, vilket i det här inte bara innebär att "jobba framåt". Det är för tung belastning! Kastrera, PLEASE!! Släpp linjen!!

Ingen hade önskat mer än jag att allt bara varit skitsnack och förtal, och att inga ungar efter denna hanen hade behövt bli sjuka. Jag hade gärna erkänt att jag och många med mig haft fel. Men tyvärr är verkligheten tyngre än så.

Mina tankar går till min uppfödarvän Regina i Tyskland som drabbats. En kär medlem av familjen är död i HCM, endast 13 månader ung..

För den som önskar finns naturligtvis information om vilka de sjuka katterna är, så man kan jämföra med sina egna linjer och framförallt framtida inköp. Maila mig.

  "Ful" resp "fin" bengalnos...

Jag tänkte skriva lite om detta fenomen. För det är ganska vanligt förekommande.

Alla katter kan säkert ha lite torr nos, och tydligen kan det hänga samman med att tårkanalerna funkar dåligt, för det är de som ser till att nosen hålls fuktig. Generellt sätt alltså. Men vi har inom rasen faktiskt ett tillstånd som på fint språk heter 

Ulcerative nasal dermatitis of Bengal cats.

Det spekuleras i om det är ett arv från de vilda ALC-katterna, eftersom det verkar vara uteslutande bengaler som drabbas. Man kan också se en viss ärftlighet, jag hade en kattmamma som hade en rätt russinliknande liten nos och ett par av hennes ungar har också fått det.
Sen har jag haft en och annan avkomma från föräldrar där jag inte alls kan härleda fenomenet bakåt på flera generationer... Men vi vet hur luriga reccesiva anlag är, de kanju ligga dolda i många generationer!

Mina har bara haft väldigt milda symptom, lite salisyrsyrevaselin har gjort susen  men på någon enstaka har jag behandlat lite mer rejält. Med jättebra resultat.

Säkert är de flesta av er bengaluppfödare insatta i detta, men alla kanske inte vet hur man behandlar. Likaså många sällskapsköpare står ofta frågande (vet det eftersom jag får mail från folk som köpt bengal annanstans men söker svar på detta "torrläge") .

Problemet är att många många veterinärer aldrig stött på bengaler och därmed är helt ovetande om att det är ngt speciellt på just våra katter. För det kan bli så illa så det blir som blödande självsprickor.

Många bengaler växer ifrån problemet under första året, men på en del hänger det sig kvar. Alltid.

"Smörj med olivolja" ärt ofta det första rådet uppfödare ger och det hjälper för stunden, men problemet återkommer oftast såfort man slutar.

Salisylsyrevaselin som jag nämnde ovan kan ge ett mer varaktigt resultat.
En del blir bra av det, receptfritt på apoteket.

Det kan påverkas av foder och eller miljö. Så ett foderbyte ellere flytt kan plötsigt få det att blomma upp eller försvinna. Vi fick hem en av våra USA-katter där uppfödaren kämpat med olika kurer för att bota hennes torra nos. Väl hemma liksom bara avklingade symptomen ganska fort. Så ngn form av överkänslighet mot ngt kanske?? Vi hade tänkt byta foder, men det hann vi knappt påbörja innan hon var mjuk o fin igen. 

Kan säkert ha med luftfuktighet att göra såklart. Men grundproblemet är antagligen genetiskt, så långt är nog de flesta överens.
Så får man inte bukt med den torra nosen med någon av de enklare metoderna så finns en jättebra salva. Det kan dock vara lite svårt att få veterinärer att skriva ut den, då de saknar kunskap om preblemet.

Hänvisa gärna då till veterinär Kerstin Bergwall på SLU som gjort en studie i detta och skrivit en avhandling redan 2004. Ett 50-tal bengaler ingick, och ca 12% var drabbade. 

Salvan hon rekomenderar heter i Sverige Protopic 0,03%, och utomlands verkar Tacrolimus vara motsvarande. Det är en cellhämmande salva, som används inom humanvården, tex mot svåra eksem. Det är giftig OBS! Dvs det går jättebra att stryka ett mkt tunnt lager på nosen, det tål katten, men varken du eller kissen ska slicka i er stora klumpar sas... Utan endast ett riktigt tunnt lager två gånger om dagen i någon veckas tid. Antagligen är nosen kalasfin sen, men det kan behöva upprepas efter ett par månader. 

Skulle underlätta om fler veterinärer blev varse detta med bengalnosar, så ägare och katter kunde få adekvat hjälp direkt istället för många omvägar över tårkanalsspolningar och olika antibiotika  som ändå är helt verkningslöst.

Så ni som har bengaler, påpeka gärna att fenomet finns och hänvisa till K. Bergwalls undersökning när ni är hos den lokala vetten. Det hjälper ju upp trovärdigheten betydligt om de kan läsa en vetenskaplig studie i ämnet!
Det var min veterinär som visste allt detta redan för länge sen och upplyste mig, men hon är kattspecialist, och oerhört påläst. Har man aldrig stött på det så ..

Jag kan ju tycka att man i den mån man har möjlighet ska tänka över hur viktig en linje som lämnar detta upprepade gånger är för aveln. Det bästa är naturligtvis att få det ur våra bengaler, rent genetiskt.
Jag tog själv den honan ur avel där jag såg tydlig arvbarhet, men har inte tänkt att "rensa stallet" bara för att någon enstaka mild torrnos dyker upp.  Då håller jag bara mer uppsikt och försöker följa upp avkommor om någon verkar utveckla det över tiden.
Var och en bör ju känna av om det är ett problem eller inte, inget man kan hetsa allmänt över. Normalt sett inget katterna lider av, även om det såklart måste kännas bättre att ha en mjuk fuktig mysig nosknapp! 

Vill tillägga att fenomenet inte smittar.

Här kan ni läsa lite om fenomenet och även ta er vidare till studien.

http://www.pictures-of-cats.org/bengal-nose.html

Universums mest lyckade import...

Cooper kom med meddelandet;
"If you dont like him OR if he turns green or purple or
anything- just say it and we send you another one!"
Om nån undrar så har vi aldrig funderat på att uttnyttja
erbjudandet, även om han nu SKULLE bli lila...   

Jag tänkte dela med mig lite av mina erfarenheter av import. Det är oerhört spännande att vänta hem en liten kisse från nån stans far way- eller åka och hämta själv kanske tom..

Det är ju inte bara så att det är så lätt att boka en goding och sen så kommer allt gå perfekt.. Nä. I allfall inte av den erfarenhet jag och en del av våra vänner har gjort.

98% av alla importer bör ju vara avelskatter, plus en och annan utställningskisse kanske i kastratform. Eller ja i och för sig en kelgris av ovanlig sort, så man kanske måste gå utanför landet. Men som sagt de allra flesta är ju avelskatter.
Det ställer  större krav på individen än om det bara är en soffliggare. Plötsligt får inte några avvikelser i päls, färg, mönster eller kropp finnas. Om katten kommer från Sverige, eller ett grannland är det ju lätt att själv ha kontrollen över detta och kunna checka så man får hem precis det man önskat. Finns katten på andra sidan Atlanten blir det genast mer komplicerat... 

Vår egen allra första import var en liten kattflicka från England. Många år sen nu, och vi var oerfarna och gjorde så gott vi kunde. Jag kontaktade en uppfödare som jag visste hade gott rykte och var van att exportera. Efter att ha valt ut lilla kissen med mycket vånda, det är inte lätt att sitta med enbart bilder och tro sig veta vad man ser. Var lite besviken på uppfödaren här som inte ville vägleda. Hon höll sig väldigt neutral utan att ta någon speciell del i mitt resonemang eller val. Jag kan på ett sätt förstå att man inte vill vara "skyldig" till vad någon väljer, men jag ser det mer som ett uppfödaransvar att hjälpa någon som inte har annat än bilder att tillgå.

Hur som helst kom lilla fröken hem, skyggare än vi väntat oss, men tänkte mer att det var väl som hon var i sinnet. Med lite mer information och bekanta som besökt stället hon kom ifrån har vi nu i efterhand förstått de växer upp utan speciellt mycket människokontakt, och då blir bengalen lite skygg o vild.
Vi la många många timmar kärlek och närhet på henne och hade stor hjälp av vår prins Lama, som är världens bästa kattvän. Alla kissar smälter för honom och vill bara hänga med honom alltid  Dit han gick gick också hon!
Hon accepterade oss så småningom fullt ut men förblev för alltid lite speciell och avvaktande mot främlingar.
Dessvärre uppdagades det rätt snart på utställning att hon hade en liten vit fläck som det kallas - ett färgfel i pälsen helt enkelt. Den var liten med syntes tydligt där den satt i halsgropen... Gissa om vi blev besvikna! Vår dyra, hett efterlängtade importkatt som skulle göra stor nytta både för vår avel och följa med oss på show...
Jag kan utan att känna mig orättvis säga att detta skulle uppfödaren ha känt till. 

Dvs antingen gjorde hon det eller så hade hon slarvat med att kolla igenom katten ordentligt. För fläcken fanns där från början, det tog bara två veckor innan den upptäcktes av en rutinerad domare resp rut.uppfödare på samma utställning.
Mina mer rutinerade uppfödarvänner sa genast att det där skulle vi ju få en ny katt för. Kan låta krasst för er sällskapskattägare, men det innebär ju inte att "orginalkatten" kastas i soporna och ersätts. Men hon bör bli kastrat och man ska då kunna få en ersättningskatt av en seriös uppfödare.
Jag mailade naturligtvis om detta fel direkt men fick endast till svar att åh det finns så mycket vitfläck på bengal så det får man leva med och "avla runt" som det kallas..

What??  Vi var mycket besvikna och förvånade.  Vi tog ett par kullar på henne, men hon lämnade sina små kritvita hårstrån vidare i ganska stor utsträckning så sen kastrerades hon betydligt tidigare än vad vi hade planerat. Att "avla runt" var inte något vi lyckats med iallafall. 
Ännu ett par  kissar togs hem från England, men ingen av dem var utan fel. Kanske allra jobbigaste var detta att de var så skygga och man tvingades inse att många uppfödare i England hade en helt annan syn på katthållning än vad vi var vana vid.
Flera vänner har besökt dessa ställen genom åren och buruppfödning är vanligt förekommande tyvärr..  Det går aldrig riktigt att reparera den tiden i förtroende som gått förlorad under katten tre - fyra första månader. Sorgligt.

Otaliga är de uppfödarvänner jag känner som stått med engelsk import med svansknick, vitfläck, genetiskt defekta katter.. You name it. Och inte en endaste gång har så vitt jag vet uppfödaren erbjudit en ny katt. Möjligen att köpa en ny avelskatt till sällskapspris, men med importkostnader så blir det massa pengar det med.. 

Klart vidbränd av dessa upplevelser så sökte vi oss så småningom vidare ut i världen.
Genom våra sen tidigare goda vänner på Mainstreet Bengals fick vi en god ingång till vår drömuppfödare.. Absolutely. Eva (Benga bengals) och jag surfade som galningar nätterna igenom i jakt på en hane som skulle vara speciell och enastående.. När vi stötte på Gails hemsida och såg att hon samarbetade med Debbie på Mainstreet kändes det hoppfullt minst sagt. Jag visste flera i Sverige och Europa som sedan tidigare hade mycket fina katter från Debbie så vi kastade oss förhoppningsfullt ut i denna spännande process. Att kunna bli rekomenderad av någon är oerhört viktigt, man får ett helt annat bemötande! Inte lätt för dem på andra sidan heller att sitta där med sina kattungar och bara hoppas de skickas till något bra liv...

Ingen behöver väl knappast upplysas om att vi varit 200% nöjda med detta samarbete som förutom fantastiska katter gett oss vänner för livet. 

Men alla har inte samma tur.. Ska berätta lite om vänners äventyr i importdjungeln.

Vi har två uppfödarvänner- som dock inte bor i Sverige- som fått hem den oerhört svårbehandlade parasiten Tritrichomonas foetus. Den amerikanska näst intill resistenta varianten.. De köpte båda katt av samma, en mkt framgångrik namnkunnig amerikansk uppfödare, med många års erfarenhet. 

När det uppdagades att katten som kommit hem spridit denna parasit inom kattbeståndet fanns inte helt oväntat ingen hjälp att få från uppfödaren..
Först långt senare efter många intensiva påtryckningar även av förbundet orkade hon åtminstone dela med sig av medicinen- som inte går att köpa i Europa. Hon hade uppenbarligen stor vana och visste allt om dosering och behandling..

Det hela innebar att båda dessa katterier fick stänga sin uppfödning under ett års tid, och kastrera ett antal avelsdjur som förblev "friskbärare" som det kallas när katten själv mår bra men fortsätter att dela parasiten till de andra katterna i beståndet.
Det här får ju förutom allt jobb som måste läggas ner för att komma till rätta med problemet stora ekonomiska följder. Bara för det att man ville förbättra sin avelsbas och ta hem en fin katt.... !
En annan väninna bokade en fin fin kattdam i USA, frågade nogsamt om katten var kontrollerad för parasiter och naturligvis avmaskad. Och hur hon var i storlek. Allt var ju såklart bara bra. När katten väl var betald till fullo så nämner uppfödaren att hon är lite liten (detta var en vuxen katt) . Köparen bestämde sig trots detta för att ta hem katten som nu ändå var betald för inga pengars kulle återbetalas utan alternativet var att vänta på annan katt. Vilket inte var intressant för det var bara denna kombination hon ville ha.
Hem kommer en mkt liten mager kisse (2,5 kg!)- dock oerhört social och trevlig. Men för säkerhets skull görs parasitproverna om, hon ser ju inte helt frisk ut... Och då visar det sig att katten har spolmask!! Den allra mest facila lättbehandlade masken av alla, dvs hon hade inte ens avmaskats med vanligt maskmedel! Dessutom hade hon även Giardia, en mkt besvärlig parasit att bli av med, och katten fick  leva flera månader isolerad i badrum under behandlingstiden. Inte det sätt man hoppas kunna ta emot sin nya prinsessa på direkt.. Uppfödarens ursäkter var urdåliga och svamliga. Snart märktes det också att katten hade konstigheter för sig med ögonen, och en kontroll hos ögonspecialist kunde konstatera fenomenet "Nystagmus" och även "Juvenile catarract" dvs starr. Ja vad ska man säga?? Har de inga veterinärer som besiktigar??
En tvist om ersättning inleddes, men att processa privat mot någon i USA är inte det lättaste och det hela slutade med att köparen kastrerade sin fina import och gav bort henne som kelekatt. Uppfödaren lovade till slut en ersättningkatt,  men den har ingen sen sett röken av.. Och detta är nu över ett år sedan. Dessutom måste man själv ju betala resa och kostnader för att ta hem ersättningskatten (ingen USA/Canada-uppfödare skriver in att de ska stå för fraktkostnader vid ev. defekt/fel vid export). 
Så det slutar då på en nota med ca 15000 kronor extra för att man fick en defekt katt. Och vill/vågar man lägga det IGEN till en uppfödare som varit allt annat än ärlig?? 
Sen har jag ju vännen som som köpt en vuxen katt och betalat för att hon ska vara dräktig vid hemkomsten.. och det enda som hänt är att uppfödaren krävt diverse mer pengar för rabiessprutor, titertester, pappersarbete...
Till slut sa min väninna att katten fick säljas i USA istället eftersom det verkade helt omöjligt tydligen att både åstadkomma en parning eller ens sätta henne på ett plan hem. Men inte heller det har tydligen varit genomförbart. Inga pengar eller katt har synts till ännu, TVÅ år senare...

En europeisk uppfödare köpte två oerhört dyra avelskatter från en "superuppfödare" i USA. Hem kom två katter på dryga halvåret som var så skräckslagna och skygga att det aldrig gick att komma nära. Den ena dog  redan ett par månader senare i total organsvikt och anemi, helt klart relaterad till all stress han utsatts för. Den andra fick de skänka till karantänstationen som de vistades i från hemkomsten enligt landets regler. Han hade så småningom hittat någon form av trygghet där och accepterade en djurskötare som "icke livshotande".  De insåg ju att det var det bästa de kunde göra för den katten, att låta honom slippa flytta igen.

Sen känner jag otaliga uppfödare som lagt "deposit " för en köplats på avelskatt om allt från 2-5000 kr och aldrig hört ett ord mer. Hemsidan har tagits bort och dessa en gång så välrenomerade respekterade uppfödare försvunnit ut i tomma intet.

Alla dessa händelser kan jag säga har varit i köp från väldigt välmeriterade stora uppfödare, där iallafall inte jag hade kunnat drömma om att de kunde bete sig så illa. Skrämmande. Men lite är det väl så att de tycker Europa är rysligt långt bort, och man behöver kanske inte bete sig så väl då..? Och England kanske har en helt annan praxis vad gäller moral och etik, även om de ligger nära oss? Vad vet jag??? 
Att vara engagerad och försöka vägleda alla köpare är självklart för mig. Och finns de långt bort i annat land så skulle jag aldrig drömma om att inte lägga all min möda på att råda och avråda till önskade köp. Tror alla tjänar på det i längden.

Det finns säkert hundratals lyckade importer, har ju ett par vänner som har riktigt god relation med toppenuppfödare utomlands.  Och jag vill inte skrämma någon. Bara ge en liten heads up för att det finns mycket som kan gå fel, och att man kan inte vara nog försiktig och noggrann när man drar igång en importprocess.

Att ta som rutin att kolla att katterna är testade- eller blir testade innan köp- för HCM (om de är vuxna, annars att deras föräldrar är) PK-def. Parasiter o mask såsom Giardhia o Tritrich och coccider.. FIV & FelV är bra att ta prov för också- vanligare utomlands än här.

Ju längre söderut man kommer i USA tex, så ökar risken att få hem parasiter, pga värmen helt enkelt. Det är ju nästan tropiskt fuktigt o varmt i Sydstaterna o Texas.

Gör dessutom ert bästa för att checka läget hur det ser ut på det aktuella katteriet, finns det någon som känner dem? Lever katterna ett bra liv?

Checka också noga transportföretagen om katten ska resa som "cargo" dvs ensam.
TRUST i Danmark är vältjänt och mkt bra speditionsfirma (man måste ha en sådan) enligt min erfarenhet. Lufthansa och Continental Airlines är de som har mest erfarenhet av att flyga djur. 
Vår slutstation som utländsk "supplyer"  är helt klart Walt och Gail i Idaho. Har ingen illusion om att nånsin hitta en bättre uppfödare. Ja utom lite utflykter till en och annan av deras samarbetspartners då förstås.

Vem i hela vida världen skulle tex förutom de, skicka två fantastiskt fina honor i ersättning för att Lennon inte orkade hålla ihop sitt sinne som fertil hane utan fick bli lycklig soffkastrat alldeles för tidigt?? Jag bara undrar... Vi är så lyckligt lottade och vi är såå tacksamma och medvetna om det.  Tjejerna beräknas landa i oktober!

Jag önskar er alla att hitta en 100% partner i detta, och det går. Men det kräver lång tids kontakt och tålamod att orka vänta och bygga relationer.

Bara vi kan hjälpa våra katter!!
 

Ok, nu hoppas jag många många läser detta, och tar det på allvar! Det här är inte läge för strutsfasoner! Jag vet att många av er valt att inte HCM-testa, men kan säga att det är ett litet problem jämfört med detta kommer att bli om vi inte stämmer i bäcken! Betydligt fler bengaler är drabbade av detta än HCM!

PK- def. är en blodbrist sjukdom, där katten saknar förmåga att bilda röda blodkroppar. I värsta fall blir den helt anemiskt och dör. Det förväxlas ofta med FIP, torr FIP då företrädesvis, den blöta är ju mkt lättare att diagnosticera.

UC Davies, labbet i USA som är i spets på genetiska tester har länge erbjudit detta test, då det varit allmänt känt att aby - somali har problemet. Och vad finns i bengalen?? Jo aby såklart.

Nu har man börjat testa bengaler, både från USA och Europa och det visar sig att antalet bärare är enormt och  mängden positiva katter stort! Min väninna Gail har talat med labbet och fått info som med säkerhet bekräftar detta, och hon har beslutat testa alla sina katter. Detsamma gäller då hennes samarbetspartners, de kommer ocksån testa alla sina avelsdjur. I Europa ska Holland ha en eloge, som gått i spetsen för detta och spridit informationen.  Jag känner redan ett tjugotal uppfödare som seriöst nu går igenom sitt avelsmaterial, och ser till att få testat de nyförvärv de gör.

Vi har börjat testa, vi har varit lyckosamma so far, men jag har inga illusioner om att inte hitta iallafall ett par bärare bland våra katter. Så utbrett som det är.

Nu får alla självan och illamåendet stiger.. jag vet.. "Oj men jag kan ju inte testa, tänk om de är positiva..då måste jag ju kastrera mina katter .."  Låter kanske krasst men jag vet att många tänker så.

MEN DETTA HANDLAR INTE OM ATT SLÅ UT SIN AVELSBAS!!Utan bara att veta vad man har! Har man en bärare tex, så ska h*n ju inte paras med en annan bärare. Vi kan inte kastrera alla våra bärare, det vore vansinnigt, då skulle vi inte ha någon ras kvar!

Tom en positiv katt som är frisk  kan ju teoretiskt användas i avel, ihop med en negativ kan det ju bara bli bärare, som alltså blir helt friska sunda sällskapskisar. Men då bör man nog diskutera med veterinär och kanske testa katten med blodprov först för att se hur den mår...
Däremot bör man med denna vetskap som nu finns inte spara nya bärare till avel! Utan har man en kull där man tex att mammakatt bär, men inte pappa, och man gärna vill spara en hona. Ja då får man kanske testa alla de honor som finns i kullen och faktiskt välja den som är fri, istället för den med störst fläckar- minst öron etc.

OM VI ALLA GÖR DETTA SÅ ÄR PROBLEMET UR VÄRLDEN PÅ ETT PAR GENERATIONER! 

Och för er som vill exportera avelsdjur kommer det bli oundvikligt, redan nu kräver oerhört många utländska uppfödare att få kattungen testad - ja om inte föräldrarna är fria då. Tyvärr talar ju ofta pengapungen, så det argumentet biter kanske lite bättre än att skydda sina sällskapsköpare! Vilket för mig är minstlika viktigt! Jag vill INTE riskera sälja små gosnosar som ska dö i förtid pga att jag inte brydde mig...

Precis samma ställningstagande som med HCM. Att jobba för rasens sundhet är ett ansvar som uppfödare, precis som att kunna stå för det man leverar till vem som helst, så långt det bara är möjligt!!

Parar man två bärare blir ju statistiskt sett 25% positiva, parar man två positiva blir ju med eller utan statistik 100% positiva.... 

Nu är det inte så att alla positiva katter dör i detta, jag känner uppfödare som har visat sig ha positiva avelsdjur som är fem år och betydligt äldre, helt symptomfria. MEN en del blir mkt sjuka och ingen vet vilka.. Kanske är det färre bengaler än abysar som insjuknar, vem vet, eftersom problemet kunnat vara "dolt" så länge.
Men man ska också komma ihåg att många veterinärer anser FIP är överrepresenterat bland bengaler.... är det bara FIP???

Detta har verkligen slagit ner som en bomb i bengalvärlden och glädjande nog verkar många många hoppa på tåget och ta sitt ansvar! Jag hoppas att vi i svenska bengaldammen gör det samma!

Det är både busenkelt och förhållandevis billigt! 40 dollar per testkit, dvs ganska precis en tusenlapp för fyra katter. Man betalar via internet och två minuter senare är papprerna i mailen. Bara skriva ut och  hämta topsen i badrummet och börja svabba! Instruktioner medföljer såklart. 

Vi fick mailsvar hem så fort testerna landat på UC- Davies som bekräftade att det var inne, och ca fem dagar senare kom svaren på mail! Idag skickar jag en laddning till,varav två kattungar avsedda för export, bara hålla tummarna!
Här är de länkar ni behöver, jag svara gärna på frågor omnånundrar ngt, i den mån jag kan hjälpa! 

Om sjukdomen:

http://www.abyssinianclub.com/breed-information/breeders-and-breeding/pyruvate-kinase-pk-deficiency.html

http://www.langfordvets.co.uk/lab_pcr_bengal_singapura_pkdef.htm

Till UC- DAvies:

https://www.vgl.ucdavis.edu/services/cat/

Facebook grupp:

http://www.facebook.com/home.php?sk=group_243650058980860

Har av många uppfödare o kattbekanta, hört mycket om problem med dåliga magar o klåda på kroppen, utslag etc. som ofta kopplas till foderallergi. Ja på katterna då alltså. Det handlar både om bengal och om andra raser.

Talade om detta med vår veterinär idag, hon är kattspecialist och jobbar endast med katt. Hon förklarade lite om hur det funkar när katt får allergi och vad som kan hända sen så det kan om man har otur gå över i kronisk tarmsjukdom.
Hon sa att det är relativt vanligt på katt, till skillnad från på hund.
Det handlar om immunmedierad sjukdom, dvs immunförsvaret löper amok och går till attack på sig själv med följden att födan inte godkänns som föda..

Katter har överlag lättare att få denna typ av sjukdomar. FIP är ju ett annat exempel på immunmedierad problematik hos katt.

Jag blir så bitter på fodertillverkarna! Jag är helt övertygad om att en stor del av skulden ligger i deras händer... 

Det är ju så att bara för att det står "anka & ris" tex. på påsen kan det antingen betyda att det bara är tillsatt anksmak ! Eller att det ändå finns massa annat skit i.. även fast det skall vara dietfoder! Grrrr.. man måste alltså kolla om det står "animaliskt protein" också förutom typ anka eller kyckling eller whatever som proteinkälla.. vilket då alltså betyder att de själpt i vad  som helst.OCH dessutom olika i olika sändningar!
Jaha så då fattar man ju, en känslig kisse blir alltså helt enkelt tvungen att stöta på olika grejer även fast man köper samma foder, och varje gång måste imunförsvaret ut å kolla om det nya ämnet är ok att inta.. Till slut kan det bli för mycket och slå slint helt enkelt och då blir det tråkiga följder.

Sen har vi dessa mängder med spannmål (billiga fyllande kolhydrater), som  de kan reagera på, tex. veteproteinet eller gluten...grejer som katter absolut inte är gjorda för att tugga isig.. har ni nånsin sett en stallkatt gå å beta i havreåkern???
Vet. sa som sagt att detta är mycket vanligt på katt, vilket ju är helt absurt att ett djurslag ska ha så mycket foderallergi/tarmsjukdomar. Så klart som fan (sorry) att det är fodertillverkarnas fel! Ingen ska få mig att tro att vilda katter i naturen går runt och har dessa problem.
Allt handlar ju om pengar såklart och även också tror jag att de stora tillverkarna inte behöver anstränga sig så himla mycket precis...de har liksom sitt på det torra med marknadsandelar o marknadsföring.

Jag är själv till stor del en slav under Royal Canin, pga deras stora uppfödarrabatter och "välrenomerade" foder. Man vet ju rätt mycket vad man får. TROR man....  En del av deras sortiment har man av erfarenhet lärt sig sortera bort, medans andra delar funkar riktigt bra på de flesta katter.

Numera håller jag mig till deras raskattfoder, i en förhoppning om att de kanske ansträngt sig aaaningens mer efter som de tar mer betalt för den serien.... Men har jag rätt ???  

Deras vanliga kittenfoder har jag inte gett på flera år. Hade både själv kissar och hört av många många andra om klåda och utslag i öron och runt halsen, febrilt slickande på kroppen som resulterat i pälslöshet, med återfall så fort kisse snott åt sig tio kittenkulor efter att ha kommit ur eländet! Så där kan de säga vad de vill, jag tror det är nåt mindre lyckat i det fodret.
Main Coon Kitten använder vi nu utan problem, men efter att ha fått denna nya info om ökad problematik och innehållet så önskar jag hitta ett betydligt mer "rent " foder:

Våra amerikanska uppfödarvänner säger att man i USA har erfarenheten av att bengaler reagerar dåligt på detta med allt spannmål, kanske för att de ligger närmare vildkatten med sina leopardkattesgener än andra raser? Alltså aningens mindre domesticerade.

De använder foder utan ovan nämnda tillsatser, dvs bara rena namngivna proteinkällor från kött, fågel eller fisk UTAN övriga flummigheter som "animalsikt protein" och sen endast grönsaker där till, något som iallafall absolut inte brukar ge allergiproblem. Ett par såna foder finns här i Sverige och Europa, om än inte de mest rena, och dessutom är de inte så hög smaklighet anser de flesta av våra katter iallafall, plus att övervikt och diaréer varit ett återkommande problem och då är ju nåt inte bra där heller liksom.... Men vi jobbar på att få hem ett toppklass foder, håll tummarna för att det går vägen! För det behövs verkligen.

Jag tog också upp disskusionen om man borde ta allergikänsliga katter ur avel.
Men dels finns inget starkt ärftligt samband även om känslig mage visst kan märkas som arv, så dyker det lika gärna upp helt utan samband med tidigare generationer, dock framförallt som vet. påpekade: Det är så vida spritt problem så då får man inte mycket kvar att avla på, om drabbade djur och deras nära släktingar skall utgå... Trist!
Vi är såklart glada att våra älsklingsbenglar för det allra mesta fungerar friktionsfritt i magarna, men klart det oroar inför framtiden. Man vill ju ha djur som får ha hälsan och må bra i många långa år, och ansvaret för vad man stoppar i dem måste ju vara en av de allra viktigaste uppgifterna vi uppfödare har, vi ska ju lägga grunden till frisk o sund katt!
Hem å läs på era foderpåsar!

Vi fortsätter på temat lyckade uppfödningar, och kollar in lite pälsar.

Vår allra allra flådigaste pälskvalitet sitter på vår fina "Hemula"..
Eh ja alltså Strawberry Fields heter hon ju, men Fifi påstår hon liknar Hemulen i Mumintrollen... Så tjaa..det blir väl hennes vardagsnamn då..   

Nåväl, hur som helst är det inget muminaktigt alls över hennes päls! Och nu talar vi i första hand om kvalitet och lyster. Mönster  tar vi en annan dag.

Så fort hon lämnat mammas mage märktes det redan på det halvtorra stadiet att hennes päls var magisk...På långt håll.. Hon är ju en av de små snittade bebisarna, och när sköterskan kom ut och la henne i Fifis händer såg jag från min plats i den andra soffan att hon glänste som vaxpolerad....! Jag sa direkt att - "det där är en keeper, hon kommer stanna här!"

Då är det ju nu så för min del att jag väljer normalt aldrig någonsin ut en kattunge bara på pälsen eller mönstret, för mig är typen alltid nr 1.
I normala fall som sagt....men denna donna liknade inget annat nyfött knytte jag sett, och allt eftersom veckorna gått har det bara bekräftats. Inte ett hår av fuzzypäls har nuddat hennes lilla kropp, utan hon har  varit som "like painted on" genom hela barndomen. Tolv veckor gammal har hon en päls som många vuxna kissar skulle blänga avundsjukt på...

Turligt nog är det mesta annat riktigt fint på henne också, så jag behöver inte ens försvara min galenskap att ta beslutet att spara fem minuter efter födsel...

Genetiskt tror jag mig vara ganska säker på var det kommer ifrån. Mamma Ecstacy är i sig en väldigt lyckad madam inte minst vad gäller pälskvalitéer. Den är kort blank o silkesmjuk. Där har Lama o Catwalk nog bidragit med lika delar av de goda förutsättningarna, vilket gav full pott i just Exi.
Sen tror jag Coopers pappa Stormy har varit vänlig nog att skicka sina pälsgener in i framtiden just på denna lilla tjej. Han har en alldeles makalös stass och den dyker upp ibland hos Absolutley flera generationer framåt. Så alltså även här.

Som alltid med saker som kommer från två håll blir det ju dubbelt så bra- eller dåligt....
Det är svårt att fånga hennes speciella päls på bild, ofta slår blixten emot den blanka ytan och det blir bara knas. Men en liten upfattning om klarhet o kontrast på nyvaxad botten kan man ändå få.

Hurra va vi e glada för henne!

12 veckors päls

9 veckors päls

7 veckor

2 veckor

Nyfödd

Farfar & mamsen- lyxiga pälsklingar!

Som många vet, antingen för att de känner oss, eller för att de själva har frågat och fått nej , så är vi väldigt kinkiga med att dela med oss av våra kissar för avel.
Alla har vi olika ideal och mål med vårt avlande, och hur vi vill se bengalrasen utvecklas i framtiden. OCH olika vägar hur vi tror oss nå dit hän.

Personligen har jag ett par saker jag inte riktigt kan ställa mig bakom:

Att alla ska jobba med samma linjer, man "måste" dela med sig för "rasens bästa"...

Att alla "felfria" katter håller avelskvalitet.

Det här är ju två saker som i mångt och mycket går in i varann, så jag drar mina åsikter om det hela bara.
Bengalen är en ras som har en rätt bred genetisk avelsbas- globalt. Sverige är dock inte alltför stort, och de allra flesta uppfödare jobbar med katter födda i Sverige, kanske i bästa fall efter en något nyare importerad pappa, men i det stora hela efter linjer vi haft länge här hemma. Dessutom är det ju tyvärr så, efter som de allra flesta har de stora "flotta" mönstrena för ögonen är minst 70% av de katter som importeras från samma linjer... Kolla bakåt i era kissar, "som ju faktiskt har en importerad förälder" om det inte står "GOGEES" ett par generationer bak, och inte bara en gång....

Gogees är en amerikansk storproducent som var en de första att bidra med fantastiska mönster och färger. Absolut till stor nytta för rasen, men eftersom det inte var så vanligt för ett 10-tal år sedan ville ju såklart "alla" ha deras katter. Som allt där pengar styr prutas det ju tragiskt nog på andra viktiga aspekter. Idag är det inte alls överkurs att härleda mycket av både HCM- och FIP-problematik inom bengalen till vissa av dessa- och ett par andra överexponerade linjer. Vilket gör att vi idag ser som veterinärerna uttrycker det " oroande hög andel  bengaler med FIP " och en ökande HCM-problematik..  Jag är helt övertygad om att inte en enda uppfödare egentligen vill bidra till att det ökar, utan det handlar om okunskap och strutssyndromet: "det händer inte mina katter- det ligger så långt bak".

Tyvärr är ju genetik lite som internet...Det som en gång sänds ut där ligger kvar för evigt...Så också generna efter den farfarsfar som visat sig producera en lång rad HCM-katter...

Vi kan absolut inte skrota alla linjer som har "bad cats" i stamtavlan, men vi kan öka medvetenheten om vad vi har och avla klokt och sunt framåt för att komma ur och minska antalet genetiska markörer genom systematisk utavel från de drabbade kissarna. I USA har man gjort den erfarenheten att när de drabbade katterna och deras nära släktingar väl "trillat ur stamtavlan" dvs hamnat i 6e generation, ger de sällan något problem. Men fyller man då ständigt på med samma linjer i olika varianter framifrån.. jaa då blir det ju aldrig så. Utan "internetbanken" fylls ständigt upp...

Var försiktig med linjeavel på linjer ni inte har full koll på! Och då menar jag verkligen full koll!!! Som det är idag kan jag gå in på flera svenska hemsidor och hitta katter med problemkatter nära i stamtavlan som sedan linjeavlats med samma linjer igen...och deras avkommor i sin tur linjeavlas vidare på det samma...
En annan variant är att använda en hane med helsyskon som har hjärtproblem, trots att man VET och att den aktuella hanen inte är gammal nog att hunnit bevisa sin sundhet, och till råga på allt när honan inte har hunnit få scannade avkommor heller..
Ja det ger mig skrämselhicka BIG TIME!!  Dessutom när det är till honor som inte ägs av hankatthållaren, då är man modig! Stort ansvar att ta.
Eller som att det nyligen importerats en hane till Skandinavien med STORA bakomliggande hälsoproblem, både vad gäller hans tidgare egna avkommor och hans föräldrar och farföräldrar... Känns riktigt olustigt. I USA är detta en het potatis just nu.

Att man har en hona tex som lämnat en del osunda avkommor MÅSTE inte betyda att hon ska ur avel, men det BÖR betyda att man återvänder till en tidigare kombinaton som fungerat , eller söker en helt ny kombo med utavel som man hoppas ska slå väl ut. Inga omparningar om det tidigare gett defekter som tex förutom ovan nämnda,  flatchest eller gomspalt.

Som jag sagt så många gånger; Vi kommer alla drabbas av motgångar och bakslag i våra avelsprogram, men man kan iallafall göra det man kan för att försöka undvika det.

Att sen sälja alla ungar i en kull till avel, det fattar jag bara inte... Jo låt vara om det är en till USA, en i Sydeuropa å en här hemma då.... OM nu kullen mot förmodan skulle hålla den magiska kvalitén rakt över, vilket jag hittills bara sett på enstaka kullar i USA och där har ändå bara typ max 2 indivder sålts till avel. Medans hos andra, tex Dazzledots är det mer regel än undantag att alla ungarna går iväg till hugade spekulanter för reproduktion, trots uppenbara brister både i typ å stamtavla... Dessutom är de redan borttingade vid  mycket späd ålder, vilket gör det hela ännu mer absurt. De avelsdjur vi säljer är "on hold" tills vi verkligen ser att det ÄR en lovande unge, vilket garanterat tar mer än 5 dagar för alla! Snarare minst 6 veckor... Håller de sen inte måttet vid leverans så blir det inget. Då får uppfödaren vänta på en senare. Sedan lämnar vi naturligtvis 5 års garanti för HCM - dvs injuknar kissen får man en ny. Klen tröst för ägaren men viktig policy för oss!

Vad som sen är avelskvalitéer är ju ett minst lika lååångt kapitel som detta, så det får ha ett eget inlägg en annan dag. Det behöver absolut inte vara den på ytan "perfekta" katten. Olika program behöver olika egenskaper.

Jag har mindre problem med att en hane som inte är så flashig o känd men med sunda linjer och harmoniskt utseende får träffa lite rara flickor än att den där supersnyggingen betäcker hela Sveriges honbestånd. Spridning!

Avel är ju som vi alla vet en STOR hemlis  med många överraskningar för oss eldsjälar, så inte alltid självklart vad som ska lämna det bästa...

Att man tar många kullar på en hane är helt ok, OM 80% går till sällskap! OCH om man både scannar  regelbundet och följer upp avkommornas hälsa och temperament! En hane kan ju utan inverkan på aveln ha flera hundra söta soffpotatisbarn, OM de bara har hälsan. I år blir det därför lite av ett mellanår för Cooper, vi kommer endast para någon enstaka mer hona, så vi hinner följa upp hans tidigare avkommor och se att de utvecklas som de ska innan vi vågar erbjuda fler stora, underbart gosiga leopardungar till de som önskar. Trots att han fått ganska många barn har vi bara släppt tre honor för avel inom Sverige, förutom de vi själva sparat. Känns alldeles tillräckligt!

Nu får Lennon jobba lite för brödfödan ett tag. Lama är ju fortfarande fertil och har haft en paus på nästan ett och ett halvt år från aveln, inga otäckheter på hans barn har dykt upp hittills så nu känns det jätteroligt att så småningom få använda honom lite igen!  Han är fortfarande en toppindivid som har mkt att bidra med, men där får man passa på att hans linjer-som dock är väldigt bra hälsomässigt- inte sprids överallt, de finns i ganska riklig upplaga. Så kontroll är som alltid nyckeln. Vi sparar själva o resten går till sällskap.

Vi sliter alla med svansknickar o vitfläckar som ligger djupt rotade inom rasen, men alltså, det är ju bara våran fåfänga att göra estetiskt perfekta kissar som tar stryk av det, inte kissarna, de lever lyckligt ovetandes långa fina liv med en vit klutt på fel ställe eller en osynlig bump på svanstippen! Därmed INTE sagt jag tycker man ska avla okontrollerat på de problemen, och speciellt måste man veta skillnad på knickar o knickar...alla typer är inte harmlösa.

Vi samarbetar gärna med andra uppfödare- som tänker som vi. Visst har vi alla något att erbjuda varann i våra program, även om jag inte ser det så enkelt som att "vi har stora katter - vad har ni.. ska vi byta?.."  Tog detta som exempel lite raljant eftersom vi har tröttnat lite på att höra att våra katter "bara vinner för att de är stora"... Så enkelspårig är ingen domare eller inte ens vi som uppfödare... Men vi har valt att fokusera på att bygga den berömda ladan först, och även om vi redan grundmålar toppenfint så ska vi bygga fler detaljer ordentligt innan vi koncentrerar oss på att hitta exakt rätt fasadputs! Avel tar tid, om den ska bli bra.

Man behöver absolut samarbete för att utvecklas, om man inte har plats att hålla en hel zoologisk park av bengaler...vilket ju vore en riktig dröm..

Vi vill bara vara säkra på att vårt avelsarbete inte går åt skogen redan på en generations obetänksamt parande, eller mixas med linjer som de inte passar med.... Alla måste ju få avla efter eget huvud, så därför kan vi bara kontrollera hur våra linjer används i det enda första steget just när vi släpper dem. Även om man sätter restriktioner kan man ju inte bakbinda någon utan varje uppfödare måste ju få planera sina egna mål, även om de äger en uppfödningfrån oss.
Som det är nu känns det bra. Vi har några uppfödare vi känt länge och verkligen respekterar, det kommer antagligen tillkomma ett par efterhand - jättroligt isåfall, men det får ta tid. Precis som det gjort att hitta de vi jobbar med nu. Dessutom är det ju så att vi har våra amerikanska uppfödarvänners önskningar att ta hänsyn till, vi har hårdare restriktioner på någon kisse och färre på andra. Men muntliga löften är för mig ett lika stort ansvar, och vi säljer aldrig en endaste avelskatt från våra amerikanske linjer utan att uppfödaren har gett sitt godkännande. Tillit, förtroende och respekt för andras 30 åriga arbete, det är för oss en självklarhet.

Jag vill bara avsluta med att säga att vi verkligen respekterar alla uppfödare som jobbar hårt för rasen, och att vi har kommit en bra bit påväg här i lilla Sverige! Ni är alla våra vänner och vi ser fram emot att umgås å byta tankar på många roliga utställningar inte minst, finns inget bättre än att nörda in i bengalträsket och höra andras vägar och åsikter!

Keep up the good work! Behöver någon någon några råd eller såklart bara bolla ideér så tycker vi det är toppen intressant, vi dryftar själva våra funderingar så våra vänner har stora skavsår i öronen .
En liten hjälp på vägen vad gäller hälsan i linjerna är denna väl ihopsatta lista över kissar som upprepade gånger dyker upp i HCM-problematiken...Gå igenom era stamtavlor och se vad ni har, detta är såklart bara en droppe i havet, men katter som har officiella papper i ärendet och därmed kan offentligöras. Få inte panik sen men avla klokt bort från dessa linjer.
Det här är inte en personlig åsikt utanbara kalla fakta.

http://www.illicobengals.dk/HCM_positive_Bengals-OFFICIAL.pdf

Resten av mitt inlägg är såklart min världsbild! 
Längsta inlägget hittills... heelt emot alla bloggregler... 

Ett drömhuvud!

I aveln strävar man ju efter masor av olika saker...den kompletta katten är  naturligtvis långt ifrån uppnådd, det är väl det som gör vår strävan så intressant!

Tänkte visa några av våra mest lyckade kissar, i olika delar...

Idag vill jag fokusera på Qhikiza - afrikanska för "stor flicka" och det har hon varit sen pyttetiden  Typmässigt är hon en av våra allra bästa uppfödningar.

Hon förenar det  jag så hett vill ha in från våra USA-linjer, med det bästa från Lamasidan. Ett helt fantastiskt huvud inte minst! Härligt brett och rejält, med lejonnos, intensiv blick o rundade öron. Lagom långt för att jag ska hetsa upp mig av lycka och ändå inom Fifes ramar, de runda formerna finns där fortfarande!  Kroppen är ovanligt djup för att höra till en hona, ingen sugrörsstil här inte! Benen redan nu medium i höjd och rejäl benstomme. Hon kommer bli alldeles tillräckligt stor, inte minst med tanke på den massa hon har. Jag har sagt det förut- alla bengaler behöver inte vara i Coopersize, men de behöver absolut en rejäl benstomme!!! Qhisan är verkligen byggd som en liten djungelkissa! Att hon dessutom har en underbar vetefärg och vackert mönster i fint flyt, det är ju en stor bonus! Jag hade nog älskat henne om hon så varit gråtickad också.

Profil och kroppstyp av bästaste klass! 

Fantastisk höjd över pannan, härligt tydligt avslut vid nos o käkpartiet...

En liten "fuling" precis på rätt sätt! Hennes fördelar syntes redan här tydligt, ingen kattungesött kisse kanske men såå underbar!