Fina fina Hippo   

Vi har lite katter här hemma som inte ens blivit presenterade trots att de vid det här laget är ganska gamla i gården. Så det får väl bli några egna inlägg om de godingarna här nu.

I augusti fick vi två inflygna raringar från andra världsdelar.  Först att landa på Kastrup var Hippo   

Hippo kommer från våra fantastiska vänner på Absolutely i Idaho, och var hett efterlängtad. Egentligen har Hippo ett mkt tjusigt namn, släkten trogen valt med atmosfär/väder etc som tema.  Absolutely Super Solar Storm. 

Det namnet innehåller en touch av flera av hennes så välkända supersläktningar, som farbror Super Cooper, pappa Cathergory 5 och farfar Storm Warning. Idel ädel adel. I våra ögon finns inget bättre än dessa linjer. Det är magiskt med dessa katter. Och då menar jag inte bara till deras stora vackra yttre. Lo, Tigern, SunDog, Lipton, Idaho, Katrina, Duma.. alla dessa showstars har stark förankring i den här släkten.

Cathegory 5 är numera kastrat och Hippo (ja fråga Fifi, det är hon som delat ut smeknamnet. Kanske aningens mindre värdigt än det äkta finnamnet...) är från hans sista kull.

Hon är allt vi hade förväntat oss och lite till. Hon har ett huvud som jag blir knäsvag av. Ögon som stora gröna sjöar, brett isär och grunt placerade.

Hennes panna är en bengaluppfödares våta dröm   Hög, välvd med längd så det inte blir en burma/brittpanna, som ett skolboksexempel! Och nosen .. ja det är den som gav Fifi känslan av Hippo, hon har ju typ lika stor nos som en flodhäst   En bra haka och välplacerade, dock aningens stora öron och det är nästan full pott! Lägg till det varma vackra färger, en kort superpäls, storlek och längder som knappt många hanar når upp till och ladyn är perfekt. För oss.  Väldigt speciell personlighet har hon dessutom. Älskar henne verkligen!

Vi kan knappt hålla oss tills vi får se småknytt efter henne och den tilltänkte. Eftersom hon är väldigt mycket släkt med det mesta här föll valet självklart på Takoda, nykomlingen från Australien, ett i vår avelsbok dessutom helt klockrent val. Vi satsar på keepers där! Såklart.

Hippo fyller ett år nu i dagarna så det är redan tid att börja planera in tid för kull, om hon nu är med på noterna som vi tänkt oss. Det vet man ju hur det kan vara med den saken...

Iallfall kommer här lite bilder på snyggtjejen, håll till godo!

Dansa kan hon också =)

Nosbredden.....

.....pannan. 

Flyt i mönster och fantastiska längder. Och ögon. We LOVE this girl!

Att vara uppfödare är ju allt annat än lätt, minst sagt. Det är mkt sorg och drama i ett katteri. Man fäster sig enormt och väldigt fort vid alla små liv som ser dagens ljus och ju längre de finns hos oss desto tyngre blir det om något händer.

Tintin är en mycket speciell liten kille. Jag har inte vågat skriva om honom, det har känts under hela hans uppväxt som vi har honom till låns och jag har inte vågat tro och hoppas att han skulle få stanna. Att sätta hans liv på pränt och visa hans framsteg kändes liksom som att jinxa ödet.. Ni vet ju alla hur nojjig jag är med sånt..

Det är fortfarande så att jag nyktert säger till mig själv att vad som helst kan hända vilken dag som helst, men nu har jag trots allt ett envist hopp....   

Tintin med sina syskon, men så liten o ligger typ under att han inte syns.

Tintin/Spiderboy/Pigglet/ Babyn.. Kärt barn har många namn, föddes i vår T-kull i början av november. Pigg och rask från början men mycket liten. Runt 50 gram. Diade ivirigt från mammakatt ihop med sina fyra syskon. Men medans de andra gick upp stadigt i vikt så hände inte mycket på den fronten med Tintin.  Efter två dygn med ynka 3 gram i uppgång fick det bli stödmatning i mer regelbunden omfattning.  Innan hade han fått ett och annat extramål bara för att hålla ångan uppe. Men ja ok jag började stödmata, varannan timme dagtid och var tredje på natten. Jag har under den här hösten blivit van att knappt sova nånsin mer än tre timmar då vi haft oturen att få någon liten nu i flera kullar som behövt hjälp. Så van är man och trött blir man =)

Tintin 1 vecka gammal     

När två veckor hade gått hade Tintin fortfarande ännu inte kommit över 100 gramssträcket. Alla syskon låg vid det här laget på närmare 300.. Men han var pigg. Så ja, vi kämpade på. Päls hade han knappt, svarta tunna fjun och ljusgrå fläckar mot en rosagrå bakgrund. Sakta sakt knaprade han sig över hundra gram och tuffade så sakteliga på. Vid tre veckor hade hanssyskon blivit ganska mobila och ville rulta iväg på lite äventyr. Lilleman var dock alldeles för liten för det,  så hela gruppen fick vackert stanna i bolådan längre än vanligt. Tintin blev så lätt så kall om han kom på avvägar eller alla sykon försvann från han. Deras mor har varit en god mor men dock en mor utan speciell känsla för att hon hade ett barn med särskilda behov och hon har gillat rätt mycket egentid utanför boet. Så Tintin kravlade alltid intill något syskon som vid det här laget var tre gånger så stora.

Tre veckor gammal, och en tumme stor.

Vid just den här tiden, 3 veckor slog så snuvan från helvetet till. Vi har haft det en gång tidigare, på en enda liten unge bara, lilla prematura CB drabbades av rälig snuva men på henne satt det "bara" i snorsystemet, inte ögonen.

Min teori är ju såklart att det fattas dem immunförsvar (dåligt med råmjölksintaget kan jag tänka) som har gjort dem känsliga för någon bacill vi inte märkt på en enda annan katt. 

Iallafall fick såklart Tintin detta, gojs i ett öga och snor i näsan. Men ändå rätt ok i mod och aptit. När kullen var dryga fyra veckor åkte vi till ÄK's utställning i Göteborg och maken tog över ansvaret för matningen (och allt annat såklart) Då vägde faktiskt Tintin 212 gram, syskonen låg runt 450- 500 dock.. Men jag var jättenöjd med hans framsteg, lite bekymrad över hans svullna öga, men han var så pigg och glad som alltid. Underbar liten krabat!   

Så ringer maken redan nästan dag och säger han äter dåligt. Jag ber honom väga och han är nere på 200 gram.

Ber honom mata lite oftare och mindre. Men på kvällen vill han inte alls ha, och nästa morgon inte heller då väger han 190 gram. Jag vet vi har lite Vetrimoxcin hemma, antibitika som kattungar "tål". Så jag säger åt mannen att ge honom en mikroklick. Bara några timmar senare är det lite mer hungrigt igen och han äter duktigt nästan hela sina mål, snorig och enögd men iallafall inte uträknad. Puh. Vill hem nu.

Hemma på kvällen så matar jag vidare. Märker han blir mätt fort, eller tröttnar fort. 184 gram nu... Fan liksom!!? Ska det gå åt helvete nu efter fyra veckors kämpande? Inte minst från hans sida. Jag får endast i honom 2 ml istället för 10 som tidigare. Så ok, får byta taktik. Matar sen i ett par dygn varje timme, 2 ml. Lyckas därmed få i honom de 50 ml han behöver. Sakta vänder vikten uppåt, han piggar på sig igen och snoret viker hädan. Talar med veterinär som tycker det är ok att ge honom Vetrimoxinet så det får han. Taskigheterna tar inte slut dock och andra ögat svullnar igen. Nu ser han ingenting... Lullar runt som ett litet blindstyre i den lilla inhägnaden som hans fyra bjässesyskon nu vill UT ur!

Tintin när han mådde som sämst, nästan, här hade han iof iallafall fått upp ögonen igen.     

Efter någon vecka utan ingen eller mkt litet syn så går svullnaden äntligen ner (knappt kletigt eller rinnigt, bara svullet) och lilla Spiderboy kan se igen. Ena ögat är dock alldeles grått. De som träffar honom söger att jag ska nog räkna med att han blir blind på det. Skiter i det, bara han blir frisk kan han säkert leva bra med ett öga. Det ser jag på han att han tycker också, han vill inte byta bort livet i första taget, det har han visat tydligt!

Nu är hans syskon så stora, fem veckor och har inte tid så mycket att sova hög och värma lillebror, så han sover många timmar i min halsgrop   Värmer sina små kalla tassar och kalla öron.

Det grå ögat, såg inte så lovande ut...

Även om han är pigg när han är vaken så orkar han inte alls vara vaken så mycket som sina syskon. Han har ett varmt fårskinn alldeles mot ett element där han kurar ihop sig när inte jag kan vara kängurumamma och inget syskon vill ta en nap. Varje morgon var jag rädd att öppna dörren till barnkammaren, skulle han ännu en dag vara ok? 

Han är smart och ser direkt när tillfälle finns att krypa intill, eller varför inte rida ett stycke på brorsans rygg?? Jag har aldrig tidigare sett något liknande! Han hade en vana att åka som en apunge på storebrors rygg.. Det gick absolut inte att se att de var kullsyskon. Knappt 300 gram och 700 gram! 

Tintin med syskonen, inte svårt se vem som är vem.

Men så fort vi slutade med antibiotikan så blev han dålig, snuvig och tappade matlusten. Så ja, det fick bära eller brista. 5 veckor på antibiotika blev det.

Tintin med sin bästa vän under lång tid, penicillinburken =)

Tintin ville absolut inte äta fast föda. Tjock välling av KMR och babymousse fick det bli, i flaska med napp som hade stort hål.

Matdax! 

Sakta sakta tog han in lite på syskonen. Nästan hälften så stor iallafall. Vid 9 veckors vaccinationen tog vi med honom till vet. Inte för vaccinering, det hade de avrått mig från. Alldleles för jobbigt för hans lilla kropp.

Men jag var helt inställd på att han hade något medfött hjärtfel eller annat som orsakade detta att han bara var så himla liten och sov så mycket. Pigg vaken absolut men det var inte långa stunder han orkade. Han var som om han låg efter minst 4 veckor i utvecklingen jämfört med syskonen.

Vi röntgade, UL togs och det lyssnades, vikt 590 gram vid 9 veckor och hans hjärta såg så fint ut och lät perfekt!! Lika så hans lungor var i fin form så Wiiiie..! För första gången vågade jag hoppas lite grann...

Hans öga hade blivit bättre, vet sa det var ett vätskeödem bakom hornhinnan och att hon trodde han skulle bli helt bra och inte blind!     

Första gången jag såg Tintin leka!! Magiskt! 8 veckor gammal var han då.

Vid tio veckor åt han fast föda för första gången, må vara grötig men det gillade ju syskonen också. Sen så ville han absolut inte ha nappflaska längre! Stora killen nu ju! =)

Om fyra dagar bli Tintin och hans syskon 3 månader. Nu är han en helt fantastisk liten krabat. Knappt ett kilo tung, syskonen runt 15-1700 så inga jättar de heller men såklart i en annan division.

Pigg och aktiv, sover kanske fortfarande liiite mer än de större men det är marginellt. Vet ännu inte om han är en dvärg? Tycker han har korta ben och ser lite lustigt byggd ut.. Det får tiden utvis isåfall. Men tjock och trind, orädd och med en helt obruten aptit på livet.   

Jag kan sitta långa stunder och bara se på honom när han leker, eller smeka hans nu silkeslena päls som växte ut nån gång runt 8 veckor.

Tintin på G!!

Han var en heelt anskrämlig syn i evigeheter. Jag vet att nog flera som såg honom tyckte det var på gränsen att kämpa på med en sån ämlig liten sak. Men han ville ju!  Varje sekund av sitt liv har han visat det. Jag kände det, jag var den som fanns för honom alltid och jag hade aldrig tvingat honom att leva om han inte velat. 

Maken fick samma känsla under den helg han fick ansvaret, "rätt enastående liten filur det där". Och han är inte så sjåpig som jag med katterna.

Lycka! Tintin med syskonen i klösträd han själv tagit sig upp i =)

Jag är såå glad att vi inte gav upp. Det var eländigt ett tag och mest eländigt att liksom se på den fjuniga kalltassade lilla råttan. Utan att känna honom hade nog beslutet blivit ett annat.

Jag vet att faran inte är över. Kanske blir han inte så gammal. Men nu har har han redan fått en månad av kattungeliv fullt av bus och glädje över att orka vara katt på riktigt och inte bara leta efter varma platser att vila och samla energi på. Han är precis som vilken kattunge som helst, bara lite mindre.

Även om jag saknar min halsgropskompis så är jag så lycklig att han inte behöver den mer. Mer än en stund på kvällen för extra mys    

Här kommer bilder på Tintin tagna idag, är han inte värd minst en miljon tycker ni??? Iallafall i pussar       

Den enda blondinen i keeperskaran  men inte desto mindre värdig!

När man har privilegiet att se små underbara gyllenprickar födas i bolådorna blir det oundvikligen så att ett antal måste stanna.

Det är ju hela essensen med avel. Kattungeproduktion har jag aldrig förstått mig på, dvs att göra parningar där man själv inte är den mest hugade spekaulanten av alla. Har jag en kombination i sinnet som jag känner att nej, där tror jag inte det blir vad vi hoppas på, så gör jag naturligtvis inte den.

Såna kullar föds ändå, där man inte riktigt fick den där fullträffen man hoppats på. Då får man utvärdera och fundera vidare.  Kanske tror man ändå det ska kunna komma de där fina fördelarna man tänkte sig och prova igen, eller så får man bara inse att man hade fel. Att lista ut och hänga med i genetiken är minsann långt ifrån det lättaste. Där är man verkligen i underläge. Alltid. Men man lär sig. 

Envishet, tålamod och eftertanke ger trots allt resultat. Det ser vi nu när vi är inne på nionde året med bengaluppfödning: Vi har nåt till hustaken och har "bara en bit" kvar till stjärnorna ;) Hihi.

Tänk så überexciting om man kunde ha barnbarn (tvåbenta alltså) en dag som tagit vid och drev samma tänk och värderingar vidare som man själv har idag. Sååå spännande det hade varit att se hur de katterna såg ut om en sådär 60 år! Stamtavlor med 30 generationers Kungsgardenkatter liksom.... *dregel* *nördig*

Men iallafall, det jag ville säga med detta dravel var att det börjar bli grymt svårt att plocka ut de bästa som keepers. Och det är inte för att man har problem att hitta någon i kullarna som duger, utan tvärt om. De håller fin jämn hög kvalitet. 

Så har vi haft det ett par år, överlag. Men med lite avsteg när vi varit tvungna att ta in nytt blod. Då har det inte alltid fallit ut som vi hoppats och man har fått spara det man trott på som bäst inför nästa generation etc.

Nu börjar våra avelsdjur kännas allt mer konsoliderade och det funkar att hitta nya vägar och behålla det man strävat efter.

Jag vet att jag kanske är galet nördig, men detta är på blodigt allvar. Må vara en hobby men jag gör inget halvdant. Kan inte annat än dra på munnen när jag ser andra uppfödare runt om i världen jobba med lite samma linjer och samma typ av bengal som vi har, sen göra parningar och få fram en helt annan typ. Inget som jag skulle vilja ha men antar att de är nöjda. Ibland har  de ett annat tänk och löper åt sitt håll. Men ibland har de faktiskt inte heller så mycket till tänk. De tror man skaffar två fina katter ochs å får man fina katter.... 

Men avel är verkligen inget som levererar en viss typ bara det finns lite av det i linjerna. Nej det drar iväg direkt på andra äventyr om man inte har flerstegstänk .  Ja tusan så komplicerat är det.  Men därför så stimulerande.

Om man ska orka i längden måste man såklart hålla sig till sin vison av den ultimata katten, oavsett föränderlighet i mode på utställninsgbanan. Annars skulle man få lägga om kurs varje gång en domare prioriterade annat än den förra. Eftersom ingen katt är perfekt så blir det omöjligt att vara alla till lags. 

Men just nu är i väldigt nöjda själva, på detta stadie tycker vi vinterns kullar gett oss mycket av vad vi behövde och hoppades på. Ingen är perfekt men de har olika fördelar och är homogena i sin helhet som individer. En hel del av våra avelskatter ska pensioneras/chippas och då känns det extra viktigt att ta vara på avkommor, kanske inte bara en i en syskonskara. Så det har blivit lite multipla keepers såhär långt.. Några till blir det med säkerhet, vi har ett par småknytt under luppen också men här kommer ett gäng prickligister som ni kommer få läsa om under 2015.

Enjoy!

Vill bara visa. Den här killen har absolut inte ett perfekt mönster på denna sida. Och jag vet många som skulle ratat honom för det. Inte optimalt för oss heller men så långt ifrån jag kan tänka att välja bort pga detta. Den här krabaten har overload av så mycket vi strävat efter så länge så ingen är gladare än vi att den uppfödare som jag lovat första tjing på hane i denna kombo valde bort han.   

Välkommen avelsåret 2015! 

För ca 3 veckor sedan kom årets första småttingar här hemma till världen   

Det blev ingen liten goshög som mammakatt fick att ta hand om! Hela nio underbara småttingar blev det. 7 prickiga och två marbles. Hela 6 prickisar är flickor och 1 prickis och de 2 marblarna pojkar!

Oj oj det har varit mycket passande vill jag lova. Men mammakatt har varit helt fantastisk, hon har fixat alla i princip helt själv. Det fanns dagar i början då jag gjorde små punktinsatser på en och annan liten som jag tyckte stod lite still i vikten, men alla har hängt med fantastisk bra.

Det är helt klart en otroligt spännande och rolig upplevelse men det är allt i mesta laget inte minst för mammakatt. Så det är inte så att vi nu går och hoppas på 9-lingar titt som tätt framöver. Vi hade ju en kull med 8-lingar 2013, så det kanske är lagom med en "dagisklass" vart annat år ungefär :)

Fick för mig att bokstaven för kullen var Z och tänkte att ja det ska väl gå då liksom.. Men så kom jag på efter någon vecka att jag tänkt fel och det faktiskt var X som gällde hihi. Orrk.. Inte det lättaste.

Så det blev en speciallösning. Eftersom vi hittat fina små halsband att ha på dem och därmed kallat dem för "Röd" "Grön" etc så bidde det istället namn med deras egen färg i  =)

Så säg hej till regnbågskullen!   

Det är då märkligt så mycket det är som man måste hinna med. Tiden går så satans fort rent ut sagt. 

Jag skäms som en hund för min misskötta blogg, har så mycket att berätta och visa, men finner sällan tiden att sitta ner o knåpa. Varken med blogg eller hemsidan.

Häromdagen skulle jag knåpa med hemsidan, som följd blev att våra snygga nya logga hamnade på framsidan men också att jag lyckades ha bort knapparna som man navigerar med.. Nu kan jag för mitt liv inte få dit dem igen, GAAH!

Måste vänta på Fifi som kommer och hjälper sin handikappade gamla mor. Suck o suck liksom.

Loggan har Fifi gjort. Jag är superglad o lycklig över den. Har velat ha en så länge men den som väntar på något gott....

Nu ska jag iallafall försöka komma in i goda rutiner igen och hålla liv här inne. Pusssss på er!